Jan Trosts 56-åriga vetenskapliga karriär, som sträckte sig från folkhemmet långt in i Internetåldern, ryms knappt i en kort nekrolog. Han började sin forskarbana vid Uppsala universitet i början av 1960-talet, och disputerade 1966 med en avhandling om dyader, dvs. sociala band mellan två personer. Senare blev familjen, ett exempel på en institution baserad på dyader, hans stora forskningsintresse, och det var inom detta område som hans namn blev känt i världen.
Till Jans huvudteman under 1960-talet hörde partnerval, något som han behandlade i flera akademiska alster. Under 1970- och 80-talen fortsatte han till den form av samlevnad utan äktenskap som idag kallas samboskap, en term härledd ur ordet sambo, som myntades av Jan Trost. Artiklarna ”Married and Unmarried Cohabitation: the Case of Sweden” (i Journal of Marriage and the Family 1975) och ”A Renewed Social Institution: Non-Marital Cohabitation” (i Acta Sociologica 1978) tillhör hans mest citerade under denna period. Intresset för begreppet familj, familjens interna struktur samt dess plats i det moderna samhället sysselsatte honom ända till 2010-talet. År 2004 redigerade han tillsammans med Bert N. Adams Handbook of World Families.
Även om Jan Trost förblev den upsaliensiska sociologiska institutionen trogen hade han ett vidsträckt kontaktnätverk. Han forskade och undervisade som gäst vid olika utländska universitet, såsom universitet i North Carolina och universitet i Minnesota. I Minnesota finns också National Council on Family Relations, en sammanslutning av familjeforskare som uppkallat ett pris, Jan Trost Award, efter honom för att uppmärksamma hans långvariga gärning inom familjesociologin, bl a som grundare av den internationella sektionen av denna organisation år 1999.
Under 1990-talet ägnade Jan sig särskilt åt läroböcker. "Enkätboken", "Kvalitativa intervjuer" och "Att förstå vardagen med symboliskt interaktionistiskt perspektiv" (med Irene Levin) har använts av generationer av studenter. Därmed var han inte bara en framstående forskare, utan även en som aktivt sökte föra sina kunskaper om forskningens hantverk vidare.
För professorer innebär pensioneringen en övergång till en ny status som emeritus. För många medför detta också en viss minskning i arbetstakten, men detta kunde knappt märkas för Jan Trosts del. Av de totalt 288 (!) vetenskapliga alster som Jan satte sitt namn på tillkom en tredjedel efter pensioneringen. Jan var aktiv forskare in i det sista. Hans – senare käppstödda – gestalt syntes ofta i våra korridorer, där han livade upp sociologernas arbetsmiljö med sina kommentarer om livets och vetenskapens gång. Vi kommer att sakna honom.