Det här var på den tiden när tidningar fyllde så många andra funktioner än att bara vara en tidning, och ”Ubbe” var en av dem som ringde redaktionen varje kväll.
"Jobbar Jan Österberg i kväll", frågade han? Han blev besviken varje gång Janne inte jobbade, men om Janne jobbade så ropade man högt: "Janne, det är Ubbe i telefon! Kan du ta det?" Då fick man höra i luren: "Jag heter Urban." Sedan greppade Janne telefonen och höll ett långt samtal med Ubbe om allt möjligt. Lyssnande och sakligt argumenterande. Tills Janne lika sakligt förklarade att han inte kunde prata längre för att han hade annat att göra. Ubbe var ändå nöjd, och ringde inte mer den kvällen.
Janne var lugnet i stormens öga på en i övrigt ganska hektisk sportredaktion, han bjöd för övrigt hem Ubbe en gång varje år. De åt oxfilé och tittade på Tipsextra, för att Ubbe ville ha det just så. Det var en högtidsstund. Sedan åkte Ubbe hem med färdtjänsten.
Jan Österberg var en läromästare, fantastisk reporter och kompis, men han var mycket mer än så. Han var en medmänniska, en av de bästa som jag träffat.