Jan var under många år energirådgivare för Uppsala Kommun och hjälpte en lång rad Uppsalafamiljer och andra att optimera sina energisystem. Mindre välkänt är att han genom samarbete med Uppsala universitet, särskilt Östersjöuniversitet, också bidragit till att utveckla ett nytt energitänkande internationellt, särskilt i Östersjöregionens länder. Jag glömmer inte när han tittade in i en förbränningskammare i en lettisk kommun och bad dem ändra temperaturen. Han såg på lågornas färg att den inte var den bästa! Han bidrog också vid internationella konferenser och workshops i Uppsala.
Jan var mycket praktiskt lagd och konkret. Han undervisade genom exempel. Till dessa hörde inte minst den egna bostadsrättsföreningen där han minskade energikonsumtionen med uppemot två tredjedelar genom en rad åtgärder. Som Jan sa: ”den bästa kilowattimmen är den som aldrig används”. Med Uppsala kommun gick det ofta långsamt. Ett av hans projekt var att få kommunen att installera rörelsedetektorer för lamporna i garaget i stadshusets källare. När det efter lång övertalning var klart minskades belysningen från 24 till ca 2 timmar. Ett annat var att få Vattenfall Värme i Uppsala att producera inte bara värme och kyla utan också el. Det har också efter lång tid realiserats.
Någon gång kunde lite fysik vara på plats, men också här med konkretion. Många har hört hans fråga om vad det kostar att hissa upp en Volvo Amazon (1200 kg) till Eiffeltornets topp (300 meter). En enkel räkning visar en enda kilowattimme är vad som krävs. Den kostar bara en dryg krona men är så mycket värd, som all energi!
Pensionering innebar inte att Jans engagemang upphörde. Dagarna innan sin bortgång installerade han solceller på sin kolonitomt.
Jan var ett stort stöd för alla oss som kämpar för hållbar utveckling, minskad klimatpåverkan och en bättre framtid för kommande generationer. Nu är det upp till oss att fortsätta i hans anda.