När jag som nyutbildad polis skulle infinna mig på polisstationen Stora Torget i Uppsala, var det Janne som tog emot mig och lotsade mig rätt. Jag hade sedan förmånen att hamna i samma turlag som Janne. Vi har fotpatrullerat tillsammans på kvällar och nätter och när vi blev lite äldre i tjänst bildade vi radiobilspatrull. Jag blev förvånad hur lätt Janne fick kontakt med personer. Dels var han kunnig i lagar och förordningar men kanske var det hans norrländska lugn som gjorde att allmänheten fick förtroende för honom. Det gjorde att arbetet blev så mycket lättare och att arbetsuppgifterna löstes på bästa sätt.
Efter att ha arbetat på Ordningsavdelningen sökte sig Janne till Kriminalpolisen och hamnade på Narkotikaroteln där hans kunskaper om förhörsteknik kom till sin rätt.
Själv hamnade jag på Våldsroteln och när jag skulle välja en kollega för att tillsammans med mig förstärka polisen i Enköping, var det Janne som jag först frågade. Janne tackade ja och det blev intensivt spanings- och utredningsarbete under nästan ett år innan ärendet kunde avslutas. Janne var i första hand förhörsledare och jag blev imponerad av det taktiska upplägg som Janne genomförde förhören på.
Janne slutade inom polisen och började arbeta på Länsförsäkringar där hans kunskaper kom väl till pass. Samarbetet mellan försäkringsbolaget och polisen stärktes vilket var Jannes förtjänst. Han arbetade på Länsförsäkringar fram till sin pension.
Jag upplevde att Janne efter pensioneringen hade ett rikt och innehållsrikt liv där han och hans hustru Liisa gjorde resor tillsammans och fick göra upplevelser som både krävde kondition och vilja att genomföra. De njöt verkligen av att vara tillsammans och unnade sig lyx i tillvaron.
Tyvärr blev livet som pensionär alldeles för kort. Den bokade träffen kunde aldrig bli av. Det är svårt att förstå att Janne inte finns längre. Det har ju alltid var Janne och Liisa.
Våra tankar går i första hand till hustrun samt barnen med familjer.