I dessa rader vill jag endast påminna om hans stora insatser som innovativ forskare inom området neurovetenskap. Jan inbjöd mig som samarbetspartner i ett projekt 1958 vid farmakologiska institutionen i Uppsala rörande muskeltrötthet. För dessa studier krävdes utveckling av nya metoder att mäta trötthet och detta ledde till avhandlingar 1964 och 1966. Här fick jag uppleva Jans stora kunskaper inom matematik och elektronik förutom inom medicin. Det var jungfrulig mark inom forskningsområdet med motstånd från berömda experter, vilket dock stimulerade Jan till ytterligare hårt och framgångsrikt arbete för att verifiera nya hypoteser, som håller än i dag. Jan lockades, på sin egen disputationsdag, av att få fortsätta sin forskning med metoder, som fanns inom institutionen (för flödesmätningar i ögat). Han insåg att dessa kunde appliceras på hjärnforskning rörande cerebrospinala cirkulationen, bland annat vid så kallad lågtryckshydrocephalus. Som professor i neurologi i Umeå vidareutvecklade han denna teknik och resultaten gjorde honom internationellt berömd. Undertecknad blev kvar inom muskelområdet och fick införa vår gemensamma teknik internationellt för tidig diagnos av vissa muskelsjukdomar. Jag sörjer att Jan inte till fullo fick uppleva betydelsen och uppskattningen av den metod vi hade utvecklat.
Jan var en sann forskare, full av idéer som han också ville driva till praktisk användning och åtminstone till fördjupad kunskap. Hans intressesfär omfattade inte bara den neurovetenskapliga forskningen utan även musik (inklusive eget musicerande) och konst, vilket gjorde honom till en fascinerande människa, generös värd, omtänksam familjefar och en god vän.