Jan växte upp i Jönköping. Där träffade han Elsi och de vigdes 1954. Elsis stora stöd var avgörande för Jans fortsatta liv och karriär.
Under Jans utbildning till läkare i Uppsala på 1950-talet inleddes forskning som 1964 resulterade i en banbrytande avhandling. I denna användes en av Jan skapad metod, Singelfiber-EMG, som möjliggör registrering av enskilda muskelfibrer. Metoden används i dag i hela världen.
Jan blev docent i farmakologi. Forskningen fortsatte parallellt med arbete hos Pharmacia, där han var forskningschef 1967–70. Därefter utbildade Jan sig till neurolog i Uppsala och ändrade sin forskning mot likvordynamik som innebär studier av vätskan som omger hjärnan och ryggmärgen, och dess roll för utveckling av symtom som demens och gångstörningar.
Hela familjen flyttade 1974 till Umeå där Jan blev överläkare och chef vid Neurologiska kliniken samt professor i neurologi, som ordinarie 1977 till pensionering 1996. I Umeå dominerades forskningen av likvordynamik samt epidemiologiska studier i Etiopien.
Jan kom till en klinik med bara en läkare och sjukhusets längsta väntetid som han normaliserade på kort tid. Neurologiundervisningen sköttes initialt nästan helt av Jan och omfattade läkar- och flera andra vårdutbildningar. Jan uppskattades av studenterna och han mottog Medicinska föreningens pris Doctori Optimo. Jan var generalsekreterare för informationskampanjen Hjärnåret 1999.
Han hade många intressen, inte minst musik med eget oboespelande och som ordförande i Umeå Musiksällskap.
Vi som i sjukvård, forskning och undervisning arbetade med Jan uppskattade honom mycket. Han gav oss tid och värdefulla idéer i forskningen och skapade en väldigt god stämning genom sin generositet med uppmuntran, tilltro, entusiasm, humor och många bjudningar i hemmet. Jan lämnar oss med många goda minnen.