Jakub Swiecickis yrkestitel var analytiker och han var under många år verksam vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm. I den rollen skrev han åtskilliga skrifter, ofta med inriktning på hemlandet Polen, på Ryssland och övriga tidigare kommuniststater, liksom på säkerhetsfrågor i Öst- och Centraleuropa. Han anlitades ofta som expertkommentator i tidningar och andra medier.
Men för många var Jakub ända sedan 1970-talet först och främst något annat – nämligen den person som fick alla som hade förmånen att lyssna till honom att inse att de politiska förhållandena i den sovjetkontrollerade delen av Europa var långsikitigt ohållbara och att en realistisk östpolitik från demokratiernas sida måste utgå från detta faktum. I ett bidrag i antologin ”Mänskliga rättigheter i öst” (Prisma 1979) sammanfattade han sin analys:
”Man kan inte utesluta snabba förändringar i Polen. I det läget kan den demokratiska oppositionen komma att spela allt större politisk roll, en roll som den är förberedd för”.
I antologin ”Kamp för demokrati”, utgiven samma år på Tidens förlag, presenterade han tillsammans med Maria Borowska texter av polska demokratiska förgrundsgestalter som Jacek Kuron, Adam Michnik och åtskilliga andra. Där fanns också en presentation av Kommittén för arbetarnas försvar, KOR, som spelade en avgörande roll i den utveckling som ledde till Solidaritets bildande 1980.
Jakub kom till Sverige i början av 1970-talet, engagerade sig politiskt med liberala förtecken och spelade en viktig roll när samlingsorganisationen Östeuropeiska solidaritetskommittén (ÖESK) bildades för att genom stöd och opinionsarbete bidra till en framtida demokratisk utveckling. Ingen av oss som var med då kunde förutse hur fort utvecklingen skulle komma att gå, men när strejkerna i Polen började sommaren 1980 och den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet bildades var Jakubs analytiska förmåga och stora kontaktnät en ovärderlig tillgång. Han blev också snart en ledande kontaktperson mellan den svenska fackföreningsrörelsen och Solidaritet – men utsattes också för den sorts ryktesspridning som var typisk vid denna tid och som utgick från kretsar som inte ville eller förmådde förstå att kommunistregimerna närmade sig det som han själv kallade för ”avvecklingsfasen”.
Inget av detta fäste dock. Jakub själv var hela tiden tydlig med att utvecklingen i Polen handlade om demokratin som överordnad princip och att denna utveckling bara var en del av en process som var nödvändig, moraliskt lika väl som realpolitiskt, i hela sovjetimperiet. När kommunistregimen föll 1989 var kontakterna mellan demokratiska politiska krafter i Sverige och det nya demokratiska Polen väl etablerade. Och kommunismen stod inför sin avveckling i hela det tidigare Östeuropa.
Den som vill skriva historien om Polens demokratisering och om sambanden mellan Sverige och vårt södra grannland kommer ständigt att stöta på Jakub Swiecickis namn. Han var en viktig person i båda sina hemländer.