Jaap de Rooij kom 1962 till Sverige som utländsk lektor i nederländska i Uppsala och Stockholm. Han disputerade 1965 i Nijmegen på en avhandling om tre underordnande konjunktioner i standardnederländska, nederländska dialekter och frisiska, och blev docent på den. I Stockholm blev nederländska 1966 självständigt examensämne, var inte längre del av ämnet tyska. De Rooij byggde upp det nya ämnet efter den mall som gällde för andra språk. Han skrev tillsammans med Ingrid Wikén Nederländsk grammatik (1971), anpassad för svenska användare. Den byggde på det som författarnas svenska studenter tyckte var svårt. Den blev hans avskedsgåva när han 1970 lämnade Sverige och den tidsbegränsade docenturen för en fast tjänst vid Meertens-Instituut i Amsterdam, där han blev chef för den dialektologiska avdelningen och publicerade ett flertal vetenskapliga artiklar. Hans erfarenhet som lärare i nederländska i Sverige inspirerade honom till att ta initiativet till Algemene Nederlandse Spraakkunst (ANS,1984), den nederländska motsvarigheten till beskrivande grammatikor som tyska Dudengrammatiken, franska Grevisse och Svenska Akademins Grammatik (SAG). Tillsammans med två andra huvudredaktörer, nederländaren Maarten van den Toorn och flamländaren Guido Geerts ledde han ett arbete som till stor del krävde en beskrivning av hittills outforskade delar av nederländska språket vid en tidpunkt då nederländska lingvister helst ägnade sig åt teoretiskt systembyggande. För detta fick författarna kritik av vissa kolleger på hemmaplan, men universitetslärare i nederländska i andra länder var tacksamma, liksom även nederländare och flamländare som var osäkra på vad som var korrekt i det egna språket. För dessa är språkets djupstruktur inte lika intressant som ytstrukturen.
De Rooij var länge ordförande i Internationale Vereniging voor Neerlandistiek, på vars möten kolleger från utlandet träffade kolleger från nederländska och flamländska lärosäten. Han verkade också med stor envishet för att lektorer utomlands fick rätt till pension när de kom hem.
Jaap de Rooij kunde verka tillknäppt för den som inte kände honom. Men han hade ett stort mått av humor, han var medmänsklig och stödjande, en katolik av bästa sorten.