Irina började på Ekebygymnasiet 2004, då skolan stod inför stora förändringar. Stor skola skulle bli liten. Irina kom snabbt in i arbetet, och drillades av rektor att ha ordning på det ekonomiska. Vi som var med minns Irinas orädda och självklara verbala ekonomiska rapporter på personalkonferenserna. Jag, Mattias, fattade inte mycket då Irina drog igång på rysk-svenska. När jag vid ett tillfälle kommenterade det, fick jag rapporten utskriven. När Irina gav mig papperet så sa hon med glimten i ögat: ”Nu kanske även du förstår vad jag menar.”
Där fann vi varandra , i humorn. Det blev många skratt och roligheter under åren. Irina kunde också vara bestämd. Det hände mer än en gång att vi hade olika åsikter om fakturor, konton och fördelning.
Irina växte upp i Moskva, kom till Sverige för 18 år sedan med femårig civilekonomutbildning från universitetet i bagaget. Här fann hon kärleken. För Irina och Peter gick flyttlasset till Harbo. Irina blev medlem i hembygdsföreningen och kassör i Röda Korset. Flera kommunpolitiker försökte få Irina intresserad och engagerad.
Som ekonom på Ekebygymnasiet kom Irinas kunskaper, klokhet och driv väl till pass. Hon hade greppet och svaren, delade generöst med sig och stod för kontinuiteten inom området.
Men det är arbetskamraten och personligheten Irina som dessa dagar står ofattbart och smärtsamt tydlig för oss. Hur kan hon vara borta, hon som var så full av liv, glädje och styrka och som kommit så långt i att besegra den sjukdom som drabbat henne?
Irina lämnade ingen oberörd. Det fanns en glädje, värme och inspiration omkring henne som vi har svårt att vara utan.
En av hennes arbetskamrater uttrycker det: ”Du lever kvar, älskade Irina, du lever kvar i våra tankar, i våra hjärtan och finns med oss varje dag.” Så vill vi att det ska vara.