Ingrid Olsson var knuten till dåvarande Fysiska Institutionen i Uppsala, där hon redan som doktorand ensam startade den dateringsverksamhet med hjälp av radioaktiva isotoper som sedan blev hennes livsverk. Hon fick en biträdande professur vid Naturvetenskapliga forskningsrådet 1974 och utnämndes till professor i isotopgeofysik vid Uppsala Universitet samma år.
Ingrid var en av pionjärerna inom kol-14-metoden och dess tillämpningar för åldersbestämning inom arkeologi och geologi, en metod som också hjälper oss att förstå kolets kretslopp i växthuseffekten. Hon etablerade genom åren många internationella kontakter inom flera olika vetenskapliga discipliner. Hennes insatser värderades högt. Hon arrangerade ett Nobelsymposium 1969 och hon utsågs till korresponderade ledamot av Vitterhetsakademien 1979.
Som nybörjare i fysikstudierna mötte två av oss, Erik B. Karlsson och John-Erik Thun, Ingrid som assistent på kurslaboratoriet i fysik 1954, en uppgift som hon tog på största allvar. Hon gjorde redan då ett bestående intryck genom den noggrannhet hon försökte inpränta hos oss studenter.
Ingrid hade stora krav på sig själv och sina resultat och det låg i hennes karaktär att noggrannare än de flesta utvärdera alla tänkbara felkällor i de mätningar hon utförde. Hon skapade ett nytt forskningsfält i Sverige, där även andra radioaktiva isotoper utnyttjades för tvärvetenskaplig forskning inom ekologi, miljövetenskap och geovetenskap, till nytta för samhället.
Ingrid var en under många år aktiv folkdansare i studentföreningen Philochoros. Sin fritid tillbringade hon oftast vid sitt sommarhus i Smara i Edsbro utanför Uppsala. Närheten till naturen och intresset för odling gav henne många stunder av avkoppling och rekreation, ofta tillsammans med inbjudna vänner.
Vi minns Ingrid U Olsson som en ambitiös, plikttrogen och hängiven forskare, handledare och kollega.