Ingrid föddes och växte upp i Vallsta i Hälsingland där hennes föräldrar drev ett lantbruk, något som för alltid präglade hennes jordnära framtoning. Hon kom som rekordung begåvad student till Gävle för lärarstudier. Som utbildad lärare kom hon att verka först i Enköping, därefter från slutet av 1950-talet i Uppsala. Otaliga är de skolbarn, lärarpraktikanter och -kollegor som mött Ingrid under hennes långa lärargärning, där hon lämnat viktiga bidrag till mänsklig tillväxt.
Ingrid hade en enastående förmåga att inspirera den hon kom i kontakt med. I skolan var hennes livslånga föresats att ge ”hjälp-till-självhjälp” (långt innan uttrycket började användas). Elever (och kollegor) skulle efter genomgången utbildning kunna säga att de klarat allt själva.
Från det stundtals ganska politiserade och polariserade 1970-talet minns undertecknad, som en kortare tid arbetade på samma skola som Ingrid, att hon (som var mycket politiskt intresserad) vid en ivrig diskussion om världen och skolan lugnt sa att hennes politiska bidrag alltid var ”läsa, skriva och räkna” (och sjunga; Ingrid hade under många år ansvar för musikklasser). Med flera elever hade hon livslånga relationer. En tidig elev, numera pensionär, uttryckte saken vid ett spontant möte med Ingrid på gatan häromåret: ”Du var så modern och tjusig, vi ville alla vara som du!” Ingrid fortsatte även efter pensioneringen att inspirera och generöst dela med sig av sin kunskap till hugade, det kunde gälla musik, teater eller latin. Hon var en lysande pedagog.
Ingrid levde ett rikt socialt liv med många vänner, hennes kulturella intressen var synnerligen omfattande: litteratur, teater, musik. Hon var författarnas vän och dem hon inte kände skrev hon till (riktiga brev som naturligtvis alltid besvarades).
Ingrid hämtade kraft från sin familj, släkt och vänner. I och med giftermålet med Lennart fann hon en likasinnad, intresserad av professionen, politiken, kultur och mat. Under flera år var båtliv ett stort fritidsintresse, därefter trädgården på landet. De skapade tillsammans ett vackert hem i Uppsala. Så småningom kom barnbarnen som betydde en ny blomstringstid för Ingrid.
För oss anhöriga var Ingrid alltid starkt närvarande i våra liv. Varje möte med henne innebar ökad självinsikt. Från barnaårens häpnad över att en ”lärare” kunde vara ung och gilla Beatles (hon gav undertecknad de första skivorna som hon tog med sig hem till Vallsta direkt från reseledarjobbet på Jersey) till vuxen- och föräldraårens behov av någon som hade livserfarenhet nog att kunna förklara allt underligt som händer i världen. Ingrid var själv en person som bidrog till att förändra världen till det bättre. Nu får vi andra fortsätta utan henne.