Andra har vittnat om hennes yrkesverksamhet vid Riksantikvarieämbetet men det är på sin plats att också erinra om hennes betydelsefulla insatser för Linnéminnena, och då främst Linnémuseet i Uppsala. Redan 1972 blev Inger, som första kvinna, ledamot av Linnésällskapets styrelse och kvarstod till 2005, en stor del av tiden som prefekt för sällskapets museum, inrymt i det hus som var bostad för Linné och hans familj.
Ingers stora kontaktnät med landets främsta experter inom de områden som berör de rikhaltiga samlingarna av linneansk egendom var värdefullt i detta arbete. Som prefekt drev Inger med stöd av sällskapets museiutskott från 1990-talet en helt nödvändig, omfattande upprustning av museet. Samlingarna omfattar även stora mängder textilier av hög klass, från Linnés linneväst till sänglinnen och stolstyg, som var i större eller mindre behov av konservering. Här kom hennes sakkunskap särskilt väl tillpass .
Men det gällde också att renovera museet som helhet, att i så hög grad som möjligt återskapa 1700-talet i Linnés bostad och att förse den med diskret hållna, moderna montrar där väl valda föremål från Linnés arbetsbord och hemmets verksamhet kunde utställas på betryggande vis. Tack vare Ingers insatser av helt ideellt arbete ger museet nu en mycket god bild av ett burget, borgerligt 1700-talshem. Resultatet blev lika lyckat som instruktivt vilket varje besökare torde intyga.
Inger var en synnerligen positiv och ödmjuk person, alltid lätt att samarbeta med. Linnésällskapet vill uttrycka sin tacksamhet över Ingers insatser för det linneanska. Vi minns henne med saknad också som kollega och god vän.