Om Ingemar Mundebos insatser som politiker och ämbetsman må andra berätta. För min egen del inleddes vår yrkesmässiga relation sommaren 1991 då jag som ny vice vd i dåvarande Svenska arbetsgivareföreningen också tog plats i styrelsen för Försäkringsbolaget SPP, nuvarande Alecta, där Ingemar sedan några år var ordförande. Arbetsgemenskapen fördjupades då jag ett par år senare tillträdde som vd i bolaget.
De sju år som Ingemar och jag verkade i ledningen för SPP utmärktes av omfattande förändringar i företaget. Det rörde sig bland mycket annat om återupprättandet av egna försäkrings- och finansfunktioner efter år av samverkan med Trygg-Hansa, användningen av SPP:s väldiga överskottsmedel och frågan om bolagets verksamhet på den konkurrensutsatta marknaden.
Det är svårt att föreställa sig en lämpligare person på posten som SPP:s ordförande än Ingemar Mundebo. Förutom de organisatoriska insikter och den breda finansiella kunskap som han så uppenbart besatt krävde rollen stor diplomati och lyhördhet för vilka lösningar som var gångbara i den miljö som skapades av motstående fackliga intressen och krav från näringslivet. Lågmäld men starkt övertygande i sak, omsorgsfull och begrundande men samtidigt beslutskraftig och med en imponerande arbetskapacitet vann han inte bara respekt utan också sympati och beundran hos arbetsmarknadens parter. Efter de intensiva och inte sällan hårda diskussionerna i styrelsen kändes det närmast som en lättnad att ta del av ordförandens sammanfattning och kloka förslag till beslut, någon gång baserade på hans egenhändiga stenografiska anteckningar.
Det är inte självklart eller kanske ens särskilt vanligt att förhållandet mellan en styrelseordförande och en vd övergår i stor vänskap. Så blev emellertid fallet mellan Ingemar och mig och den relationen fortsatte efter SPP-tiden, livet ut. Tillsammans med hustrun Lillemor som avled för några år sedan utvecklade Ingemar ett generöst värdskap. Som festtalare firade han stora triumfer, inte minst i akademiska sammanhang. Han var inte de glansfulla orationernas man men hans stillsamma, ofta dräpande humor, hans korta, slagkraftiga formuleringar och hans konstpauser anses oöverträffade. ”Jag påstår inte att det var bättre förr. Men det är definitivt sämre nu” är en sådan typisk Mundebo-formulering.
Till Ingemar Mundebos rika personlighet bidrog också hans stora beläsenhet. Böckerna var hans käraste ägodelar. När han någon gång, efter Lillemors bortgång, blev tillfrågad om han inte funderade på en mindre lägenhet svarade han: ”Men var ska jag då göra av alla mina böcker?”
Under sina senare år fick han också möjlighet att odla andra intressen. Till mångas häpnad disputerade han vid 78 års ålder på en akademisk avhandling om resultatstyrning i svensk statsförvaltning och promoverades till filosofie doktor.
Med Ingemar Mundebo har svenskt samhällsliv mist en av sina stora. Och vi är många som mist en mycket god vän och en synnerligen klok medmänniska. I vår tid och på poster inom offentlig förvaltning, näringsliv och akademier skulle vi behöva många sådana som Ingemar Mundebo. Vi bevarar honom i ljust minne.