Ingemar Lind berättade gärna om sin häpna förtjusning när han som elev vid Kalmar läroverk upptäckte att läroboken i geometri var över tvåtusen år gammal. Han disputerade i matematik vid Uppsala universitet år 1967. Astronomi studerade han också, och tyckte att man nog borde läsa astronomi för att få perspektiv på tillvaron.
Vi mötte honom i början av 1990-talet som rektor för Högskolan i Örebro. En lågmäld och vänlig person som på kort tid lyckades samla personalen till krafttag. Hans förtrogenhet med och kunskap om avstånd i rum och tid, astronomiska som kulturella, var en naturlig bakgrund för hans syn på universitet som civilisatoriskt fenomen, som idé och praktik. De tal han höll vid högtidliga tillfällen, ett flertal publicerade, tog som regel sin utgångspunkt i de gamla grekernas vetenskapstradition. Centralt för honom var universitetets just universella natur och hans intresse spände från naturvetenskap till humaniora.
I sin doktorsavhandling diskuterade Ingemar Lind hur man genom upprepad användning av en enkel princip kan uppnå komplicerade effekter. En motsvarande tålmodig och för universitetsskapande nödvändig envishet präglade hans arbete med att göra Örebro högskola till universitet. För Ingemar Lind var universitet och deras skapande ett intresse som gränsade till passion. Den fick uttryck bland annat i boken ”Akademisk resa” (2005) och i de återkommande graderingar av svenska universitet och högskolor han tog initiativet till. Men det var ingen passion han förlorade sig i. Distans fanns också här och han kunde roat och utan affekt kommentera akademiska skärmytslingar och idiosynkrasier av skilda slag. Kreativitet och lekfullhet fanns med i bilden.
Örebro universitet invigdes 6 februari 1999 och Ingemar Lind hyllades med rätta.
Som människa var han öppen, intresserad och älskvärd, för att inte säga älskansvärd.