Ingegerd Fries föddes i Uppsala, och var dotter till H S och Fanny Nyberg. Hon läste klassiska språk och blev lärare i latin och grekiska. På 50-talet bodde hon på Island och översatte både Njals saga och Laxness. Hon skrev en lärobok i isländska och undervisade i ämnet vid Umeå universitet, där hon blev hedersdoktor 2003. Hon översatte och kommenterade Linnés latin och fick användning för grekiskan som referent åt Bibelkommissionen på 70-talet. Samtidigt läste hon teologi, prästvigdes 1985 och var till pensioneringen kyrkoadjunkt i Umeå.
Ett särskilt rum i hennes hjärta hade Karlfeldt, vars poesi hon var grundligt förtrogen med. För Karlfeldtsamfundet var hon länge ett starkt stöd och en flödande kunskapskälla. Hon startade Karlfeldtbladet som ett ”oregelbundet men pålitligt, handgjort blad”, en egenhändigt producerad stenciltidskrift som hon drev 1975-1988. Med hjälp av maken, nordistprofessorn Sigurd Fries, fyllde hon bladet med värdefulla notiser om Karlfeldts språk, dikt och liv.
Botaniken var ett annat av hennes kunskapsområden. Att hon var lika hemmastadd i Karlfeldts prunkande plantering i Leksand som i hans lyriska lustgård visade hon i skriften Sångs i Sjugare, 1970.
Ingegerds fäderneärvda kunskap om Siljansbygdens natur och historia och hennes inlevelse i Karlfeldts tankevärld, tro och poetiska teknik gjorde hennes bok Karlfeldt och dalmålarna, 1996, inspirerande och uppslagsrik. Trots sin dalapatriotism sökte hon utöver bondetapeterna och Bibeln förebilder till Karlfeldts Dalmålningar i annan litteratur och konst och kunde hänvisa till den norska medeltidsballaden ”Draumkvedet”, Ovidius och prerafaeliterna. I andra dikter spårade hon inflytande från ungraren Petöfi eller romaren Cicero. Hon var en självständig och hängiven läsare som gav bredd, vidd och djup åt en Karlfeldtforskning som mått gott av hennes sälta.