Ingeborg Hennel, född Nordin och emeritusprofessor i Uppsala, har avlidit den 20 maj. Hon var född 1934 i Tvååker i Halland. Med Ingeborg Nordin Hennel har en de mest rakryggade och självständiga gestalterna i svensk kvinnohistorisk forskning gått ur tiden. Hon disputerade 1976 i Umeå på en avhandling om Olof Högbergs norrländska epos ”Den stora vreden”. Sitt intresse för äldre norrlandslitteratur behöll hon också sedan hon flyttat från Umeå universitet och knutits till Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. 1800-talets kvinnohistoria inom skönlitteraturen och teatern blev hennes huvudområden. Om skådespelerskans sociala villkor och arbetsbetingelser under denna period visste hon mer än de flesta, den stora monografin över Kungl Teaterns skådespelerskor ”Mod och försakelse” (1997) är ett standardverk. I det nationella projektet ”Ny svensk teaterhistoria” var hon flitigt verksam.
Särskilt åt dramatikern Alfhild Agrell, som i början på 1880-talet spelades flitigt på Dramaten och tidvis överglänste Strindberg, ägnade Ingeborg Hennel flera viktiga arbeten. De bidrog säkert till den renässans som Agrells pjäser fått också i nutida teater. Men även novellisten och Norrlandsförfattarinnan Alfhild Agrell fångade Ingeborg Hennels kunniga intresse, så ännu i den monumentala biografin över Alfhild Agrell (2014). För sin forskargärning belönades hon av samfundet De Nio med Lotten von Kræmers pris och av Svenska Akademien med det Schückska priset.
Ingeborg Hennel ansåg att all humanistisk forskning, sålunda även kvinnoforskning med genusperspektiv, skall vara noggrann med källor, argument och bevisning. Hon ogillade vetenskap som inte diskuterar pro et contra. Med denna sakliga inställning mötte hon tidvis motstånd men vek aldrig från sin övertygelse.
Med sin stora integritet, sin prestigefria debattstil och sin vänfasthet har den anspråkslösa Ingeborg Hennel kvarlämnat ett stort tomrum. Vi är många som sätter hennes minne högt.