Hilding rekryterades 1963 till Kemiska institutionen, Uppsala universitet, som laboratorieingenjör. Något som visade sig vara ett lyckokast. Han knöts till ett projekt där vi studerade struktur och kemisk bindning, The Hydrogen Bond Project, i föreningar där vätebindningar spelar en dominerande roll för kristallstrukturens uppbyggnad. Hilding framställde då kristaller och skötte den komplicerade röntgenapparaturen. Framställningen av kristaller erbjöd ofta stora svårigheter då många av föreningarna hade låg smältpunkt, var instabila eller hade andra otrevliga kemiska egenskaper. Med kemisk expertis, envishet och intuition hittade Hilding sinnnrika lösningar. Även vid bestämningen av kristallstrukturen var noggrannhet av största vikt och här var det angeläget att insamla röntgendata vid så låg temperatur som möjligt.
Alltmer automatiserad kryostat- och röntgenutrustning utvecklades successivt, vilket gjorde det möjligt att företa insamling av experimentella data ända ned till -260 grader under flera veckor. På 1980-talet fanns liknande möjligheter endast på ett fåtal andra platser i världen. Hilding var utomordentligt skicklig även inom detta område och kunde oftast själv klara av fel i röntgen- och datorutrustning i stället för att behöva anlita dyr extern expertis.
Vi står i stor tacksamhetsskuld till Hilding för alla dessa insatser som varit av stor betydelse för vår forskning. I fler än 150 vetenskapliga arbeten har Hilding haft ett avgörande finger med i spelet.
Hilding var också den som tog hand om gästforskare och introducerade dem, inte bara i laboratoriet, utan även i det svenska samhället, språket och kulturen. Hans många intressen vid sidan av arbetet fokuserades under de senaste decennierna mot äppelodling, något som 150 olika äppelsorter i hans trädgård vittnar om. Hilding saknas idag av många vänner, världen över.
För alla i Hydrogen Bond Project