Jag (TL) hade som ung medicinare på 1960-talet den stora förmånen att ha Henry som lärare. Han var redan då en mycket god föreläsare – att få möjlighet att som kandidat assistera vid operationer gav insikt i kirurgins möjligheter och svårigheter.
Mitt (EA) första möte med Henry ägde rum våren 2004 vid intervjun inför tjänsten som museiföreståndare vid Medicinhistoriska museet. Samarbetet med kunnige, omtänksamme, lyhörde Henry har varit det bästa genom åren. Henry hade alltid som ordförande i museistiftelsen museets bästa för ögonen. Han stöttade mina nya idéer för museet och värnade om såväl medicinhistorien som kontakter med museets huvudmän. Med Henry som motor, kunde han och jag få till stånd att Medicinens historia blev ett universitetsämne. Under hans tid startade även samarbetet med Psykiatrihistoriska museet då grunden lades för en sammanslagning.
Henry fanns alltid till hands för kloka råd vilket även redaktörerna för föreningens årsskrift vittnar om. Vid frågan om man störde honom blev svaret alltid ”inte alls, inte alls”. Henry var en utmärkt guide. Som en student sa ”det syns att han kan sin sak när han håller i ett instrument och beskriver hur det använts”. Hans död innebär en stor förlust även för studenterna. Som föreläsare var han excellent. Han ägde scenen där han med ena handen i fickan berättade inte bara kirurgins historia utan även medicinens. Som person var han ärlig, klok, ödmjuk och hade humor. Henry hade mycket kvar att ge och var trogen museet in i det sista där han tog del i aktiviteterna såväl inom kroppssjukvården som inom psykiatrin. Vi är många som saknar honom oerhört mycket och många minns Henry som den sympatiske läkaren redan från studietiden. Det är svårt att förstå att han inte finns mer.
I sin kontakt med patienter följde han den gamla regeln att i första hand vara medmänniska, i andra hand läkare samt först i tredje hand kirurg.