Helena växte upp på Narvavägen på Östermalm i Stockholm. Hon var den näst yngsta i en syskonskara på fyra. Hon tog studenten som helklassiker på Lyceum för flickor på Banérgatan. Helena var mycket språkbegåvad. Sina kunskaper i franska, utvecklade hon under flera språkresor till Frankrike. Efter studenten utbildade hon sig till sjukgymnast.
Helena kom att bli en sjukgymnast med stor bredd. På Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon var anställd större delen av sitt yrkesverksamma liv, arbetade hon på reumatologen och inom diabetikervården. Hon utvecklade en uppskattad behandlingsmodell för personer med diabetes och ledbesvär.
En kortare tid var hon lärare på sjukgymnastutbildningen, men det var kliniskt arbete hon helst ville ägna sig åt. Kontakten med patienter var viktig för henne. Med sin empati, rörelsekänsla, analytiska förmåga och kreativitet gjorde hon sig känd som en mycket kvalificerad sjukgymnast. Helena hade en känsla för hela människan.
I mitten av 1970-talet läste hon psykologi under två terminer vid Uppsala universitet. Hennes skönhet var omtalad bland de manliga studenterna. Den yttre skönheten motsvarades av en lika stor inre skönhet. Hon hade en förmåga att ta till sig och uppskatta allt som var vackert och gripande.
Helena var en kulturmänniska som levde i nuet. Hon lät sig hudlöst absorberas av musik, konst och litteratur. Hon ville aldrig sluta applådera efter en opera eller en konsert. Hon kunde stå länge och betrakta en tavla på en vernissage. Hon kunde sträckläsa en roman efter morgonkaffet.
Helena hade också sinne för god mat och goda viner – ett intresse som hon odlade tillsammans med vännerna i ”Vinklubben”.
Efter pensionen ägnade hon sig med stor kärlek och värme åt sina nära vänner, sin familj och framför allt åt sina älskade barnbarn. Hennes hastiga död påminner oss om livets skönhet och skörhet. Saknaden efter henne är stor.