1955 tog Hans Hallander studenten i Linköping och började läsa medicin i Uppsala. Med egna repliker och påhitt blev ”Halle” snart känd och uppskattad, vald till Förste kurator på Östgöta Nation och medlem av JuvenalOrden.
1959 kom han till SBL, fick erfarenhet av klinisk bakteriologi, infektionsdiagnos och antibiotikaresistens. Disputationen 1968 blev upptakten till ett livsverk, som gjorde Halle till en banbrytare inom bakteriologi, inriktad främst på utvecklingen av ett vaccin mot kikhosta, innefattande prov av cirka 100 000 barn och utvecklingen av ett godkänt vaccinationsprogram i många länder.
Hans arbete har inspirerat till viktiga avhandlingar i ett 30-årigt engagemang avgörande för utvecklingen av kikhostevaccin. Han var även engagerad i ett SIDA-projekt i Nicaragua rörande klinisk diagnostik, som resulterat bland annat i nio avhandlingar. 1979–90 var han sekreterare i Svenska Läkaresällskapet, sedan Hedersledamot där och därpå i Seniora Läkare.
En valborg på Flustret på 1950-talet klev Halle upp på ett bord och höll ett tal. Hovmästaren befallde Halle att kliva ner, vilket denne gjorde klart att han inte avsåg att göra förrän han talat till punkt. Beordrade av hovmästaren bar några kypare bort bordet. Halle grep då tag i takkronan och avslutade sitt än mer bejublade anförande hängande i den. På en annan krog hade Halle flera gånger förgäves bett hovmästaren att få betala. Han gick då ut i tamburen och ringde från en telefon där upp hovmästaren med samma begäran. På en safari i Tanzania 1971, när alla ivrigt riktade sina kameror mot lejon och zebror filmade Halle uteslutande andra turisters upphetsade grimaser och åthävor. Hans filmer blev de roligaste. Under en av sina sista veckor i livet hade Halle stämt möte med en vän på en restaurang dit han kom stödd på sin käpp och beställde ett par lussekatter. ”Det har vi inte”, sa kyparen. ”Men det har dom på Günterska”, sa Halle, varpå kyparen sprang över och hämtade lussekatterna. Vi är många, som saknar Halle.