Håkan började sin bana vid Uppsala universitet, där han blev fil. lic. i historia år 1963. Under de kommande tre åren ägnade han sig åt forskar- och lärartjänstgöring i Uppsala och USA. Håkan var också mycket engagerad i studentlivet i Uppsala. Om detta har hans Uppsalavänner berättat. Vi känner igen Håkan i stora delar av deras minnestext.
Det var alltså med en gedigen bakgrund som Håkan år 1966 inträdde i Utrikesdepartementets (UD) tjänst för att år 1977 bli ambassadråd i New Delhi, Indien, och år 1980 myndighetschef i Singapore. År 1985 blev han expeditionschef i UD och därefter ambassadör i Ottawa, Kanada, år 1989, generalsekreterare i Östersjöstaternas regeringskonferens 1995-1996, och ambassadör i Köpenhamn, Danmark, år 1996-2000.
Under denna period hade vi i olika befattningar i UD glädjen att samarbeta med Håkan. Vad vi särskilt fäste oss vid var hans bildning och kulturintresse, hans humor och värme, och hans omtanke och vänsällhet. För yngre tjänstemän kunde han vara en mentor. Han var också den självklare organisatören – och historikern som alltid satte saker i ett sammanhang, som alltid såg dem i ett längre perspektiv. Ett av hans sista uppdrag i det allmännas tjänst var som vice ordförande i Malmö högskolas styrelse 1998-2004.
I sina viktiga befattningar såväl hemma som ute hade Håkan ett särskilt intresse för utrikesförvaltningens personal och dess arbetsuppgifter, utbildning och villkor. Om detta skriver han mycket i sin bok ”Första försvar: diplomati från ursprung till UD” (2008). Boken ger en vältäckande och mycket initierad redogörelse för diplomatins olika aspekter liksom också utrikesförvaltningens roll och arbetsvillkor.
Under senare år drabbades Håkan av ohälsa. Så småningom ledde detta till att han blev rullstolsburen. Trots detta lyckades han upprätthålla stimulerande och intressanta kontakter med en stor vänkrets, mycket tack vare det fantastiska stöd som Marianne gav honom.
Vi saknar en kär vän och kollega. Våra tankar går nu till Marianne och den övriga familjen.