Gunilla Frick föddes i Stockholm. Som student vid Uppsala universitet blev hennes huvudämne konsthistoria. 1978 disputerade hon på avhandlingen "Svenska slöjdföreningen och konstindustrin före 1905". Doktorsavhandlingen behandlar Slöjdföreningens tidigare historia under 1800-talet under industrialismen i Sverige samt den hantverksestetik som förebådade modernismens konstindustri. Genom avhandlingen blev Gunilla Frick en pionjär inom designforskningens område. Ännu under denna period var det inte självklart att konstvetenskapen alls skulle sysselsätta sig med konstindustri. Hennes pedagogiska utveckling av forskarutbildningen var omfattande och uppskattad av alla doktorander då gruppen aktiva var ovanligt stor under hennes tid som forskarassistent.
Snabbt efter avhandlingen publicerade Gunilla Frick 1986 boken "Konstnär i industrin". Här synade hon konstnärernas försvagade roller efter Helsingborgsutställningen 1955. Hon tog utgångspunkt i fyra företag, Rörstrand, Orrefors, Borås Wäfveri och DUX. Hon framhävde konstnärernas skiftande inflytelse, att traditionen gynnat lån och plagiat och att konstnärens roll inom industrin aldrig varit självklar men inte heller statisk. Slutligen polemiserar Frick mot kulturetablissemanget som hon menade under 1970-talet svek konstindustrins formgivare. Detta förde till en intensiv kulturdebatt. Detta kunde vara kännetecknande för Gunilla Frick: Hon kunde driva saker med skärpa och temperament, men förhöll sig alltid saklig och strikt vetenskaplig.
Gunilla Frick blev docent och prefekt vid Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet i början av 1990-talet. Hennes forna kolleger menar att hon alltid sökte optimala lösningar för institutionen som helhet.