När Gösta Wrede 1976 tog plats i styrelsen för Stiftelsen Sverige och Kristen Tro fick den i sin krets en person som var teolog, poet, psalmdiktare, skönlitterär författare och någon gång kompositör. Han kom att vara stiftelsen trogen i 31 år och lämnade den 2007, då vice ordförande sedan 1986.
Stiftelsen hade tillkommit 1916 och var liksom dess syster Sigtunastiftelsen, ett verk av ungkyrkorörelsen. Syftet var att på folkkyrkans grund föra evangelium till Sveriges folk. Styrelsens sammanställning under de första femtio åren speglade detta och en av den första styrelsens medlemmar var följdriktigt västeråsbiskopen Einar Billing. Gösta Wredes doktorsavhandling 1966 behandlade Billings ecklesiologi och han kom i en rad skrifter att behandla folkkyrkoproblematiken.
Under de många år Gösta Wrede verkade i Stiftelsen Sverige och Kristen Tro inföll det mesta av hans karriär. Han tjänstgjorde som docent i både Uppsala och Lund, var direktor för Stockholms Teologiska institut (1971-1980), pastor primarius (domprost) i Stockholm (1986-1990) och kyrkosekreterare i Svenska kyrkan (1990-1993). Under de här åren utkom också en rad viktiga arbeten, till exempel ”Unio mystica. Probleme der Erfahrung bei Johannes Tauler” (1974), ”Livet, döden och meningen. Om livsåskådningar i skönlitteraturen” (1978), ”Folkkyrkan i framtiden” (1992) och andra böcker och många uppsatser.
För Stiftelsen Sverige och Kristen Tro innebar det att Gösta Wredes uppfattning om hur kyrka och akademi kan samspela och hans sätt att lyfta fram förhållandet mellan kyrkan och kulturen, påverkade stiftelsens verksamhet. Det tog sig bland annat uttryck i konferenser på Sigtunastiftelsen för vilka Wrede hade idé- och ledningsansvar.
Gösta Wrede var en intellektuell människa. Med eftertänksamhet och humor bidrog han till att omforma Stiftelsen Sverige och Kristen Tro från en biskopstung folkkyrkostiftelse till en forskningsstiftelse som inte minst ägnat sig åt att belysa kyrkan ur ett aktuellt samhällsperspektiv.