Gösta Stolpe anställdes som adjunkt i engelska och tyska vid Högre Allmänna Läroverket i Uppsala i början av 1960-talet. Han kom att tillbringa hela sin återstående yrkesbana vid Katedralskolan i Uppsala. Under sin tid vid skolan hann han tjänstgöra under fyra rektorer. Jag fick som den fjärde i raden äran av avtacka Gösta i samband med att han avgick med pension 1995 efter en framgångsrik lärargärning.
Katedralskolan, med anor från 1200-talet och med sin imponerande huvudbyggnad, utgör för många sinnebilden av stabilitet och orubblighet. Det är lätt att föreställa sig att undervisningen på en sådan skola skulle vara enahanda och utan förändringar. Men Gösta Stolpes tid som lärare på Katedralskolan kännetecknades av ständiga förändringar och anpassningar till nya arbetsförhållanden.
Under den tid som han tjänstgjorde på Katedralskolan genomgick skolväsendet i allmänhet, och Katedralskolan i synnerhet, förändringar i snart sagt alla avseenden. Det gällde att stå stadigt med fötterna på jorden i form av en genomtänkt pedagogisk grundsyn, som kunde tillämpas på och anpassas till alla nymodigheter som infördes av dem som hade makt över skolan. Alla de pedagogiska redskap och egenskaper som behövdes i dessa förändringstider hade Gösta Stolpe. För hans del handlade skolan om att sätta eleverna och kunskapen i centrum. Han var en omtyckt och respekterad kollega och en lärare som förtjänade och fick sina elevers tillgivenhet och respekt. Hans berättarglädje och humor gjorda att både arbetskamrater och elever trivdes i hans närhet.
Gösta Stolpe var en medmänniska, vars liv innehöll ett stort socialt engagemang, det märktes i hans gärning som klassföreståndare och det märktes också i hans civila liv utanför skolan, inte minst när det gällde hans arbete inom Amnesty.
Gösta Stolpe var lärare ”av födsel och ohejdad vana”. Det innebar att han fortsatte sin lärargärning inom Senioruniversitet långt efter att han gått i pension.
Vi minns vår käre Gösta med värme och vedmod.