Göran Lindahl skrevs in vid Uppsala universitet 1942. Samma år påbörjade han sina studier vid konsthistoriska institutionen. Mer än femtio år senare påbörjade jag mina studier vid samma institution. Då hade Göran haft ett framgångsrikt yrkesverksamt liv som krönts av professuren vid konsthögskolans arkitekturskola. Det hade passerat generationer av konsthistoriker mellan oss och såväl samhälle som universitetsvärld hade radikalt förändrats. Det var en situation där Göran Lindahl för mig kunde ha förblivit ett namn i böcker, en av de som jag som endast hörde talas om och kanske läste något av. Som tur var blev det inte så. Redan ett fåtal år efter jag påbörjat mina konstvetenskapliga studier fick jag tillfälle att samtala med Göran om arkitektur, kyrkor och samhälle. Ett samtal som fram till Görans bortgång egentligen aldrig avstannade.
Göran är en av de främsta svenska arkitektur- och bebyggelsehistorikerna under det senaste seklet. Hans texter och lärargärning har påverkat såväl hur vi förstår den byggda historien som hur vi bygger och vårdar våra städer idag. Det är emellertid inte det som dröjer sig kvar utan den frivillige mentorn som tog sig tid läsa diskutera varje rad i mitt avhandlingsarbete, vännen som med försiktighet diskuterade och omvärderade sina egna ståndpunkter och därmed fick mig att omvärdera mina.
Med Görans bortgång har jag förlorat en god vän och min mentor. Vad jag har kvar är dock de samtal vi förde och den vetskap att när jag funderar över stadsbyggande i engelsk efterkrigstid, reformationstidens kyrka, stormaktstidens bibliotek eller fotbollens roll i samhällsbyggandet kommer Görans röst finas med. Den kommer ställa den enkla frågan som får mig att tänka ett steg till och formulera en tanke som han kanske, eller kanske inte hade hållit med om men som han med all säkerhet hade uppskattat att fortsätta att diskutera.