Göran Grönvall växte upp i Dals-Grinstad där vår mor Margareta fick ta hand om oss ensam efter skilsmässan från vår far Axel. Trosts att det var en tung uppgift att vara ensam förälder gav hon oss trygghet. Runt om i den lillas kyrkbyn fanns många, som vi kände oss hemma hos. Göran var intresserad av jordbruk och hjälpte till i granngårdarna. Han var orädd och ibland lite för våghalsig. Under kriget hade vi besök av släktingar från Lund.s Vi fick då höra hur svårt det var att få tag i kött i städerna. Hos prästgårds-arrendatorn fanns det gott om smågrisar, så Göran organiserade en deputation bestående av kusinen och lillebror för att skaffa hem en av smågrisarna. När Göran fått tag i en kulting i öronen för att lyfta den över till en trälåda kom tant Hanna och avbröt äventyret.
Vid någon häftig lek råkade han bryta armen, men gipset gjorde att armen blev ett bra vapen då han skulle försvara lillbrorsan mot några retsamma äldre killar.
Eftersom jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder blev vår kontakt under ungdomsåren inte så tät.
Göran träffade sin Irene, som kom att bli hans trygghet. Hans verksamhet inom 4H gav honom många intressanta upplevelser med bland annat flera resor till Tunisien för utbyte med verksamheten där. Traktorplöjning gav tillfälle till flera utlandsresor. En av hans vänner hade en ombyggd stadsbuss och Viking och jag fick följa med på en resa till oktoberfestivalen i München. Det blev härliga dagar med trevlig samvaro och matlagning utmed vägarna. Göran var en duktig grillare, vilket han fick utlopp för.
En av våra trevligaste resor hade Irene initierat. Hon hade hyrt en kanalbåt i England. Via flyg till Manchester gick ett gäng på 8 personer ombord på båten. Under en vecka lärde vi oss bl.a. att slussa. Göran var som vanligt uppe tidigt och vi fick njuta morgonkaffe tillsammans innan den övriga besättningen vaknade.
I en minibuss gjorde vi en resa på Irland tillsammans med vännerna Ann-Marie och Bengt Andersson. Göran körde bussen och vi kunde konstatera att antalet buskar vid vägkanten blev färre efter vår framfart.
De härligaste minnena är Görans och mina telefonsamtal där vi diskuterade litteratur. När någon av oss läst något intressant ringde vi upp och rekommenderade till läsning. Vi hade ganska liknande preferenser.
Under Görans sista sjukdomstid hann jag lyckligtvis att resa till Uppsala och besöka honom. Även om han var märkt av sjukdomen, med förlamning och nedsatt talförmåga var det inte fel på hans intellekt. Han kämpade för att delta i samtalen.
Jag ser på de fina bilderna av honom från 4H-gården och tillsammans med barnbarnen. Det blir många tårar och saknaden känns tung. Han kommer alltid att finnas som ett ljust minne.