Något av det märkvärdigaste med Göran Bergstrands verksamhet var hans förmåga att nå lyssnare och läsare långt utanför kyrkans normala kontaktnät. Lugnt, ärligt och sakligt kunde han beskriva svåra situationer i samlevnad, tro och livsfrågor så att människor kände igen sig. När han insåg hur patriarkala strukturer murknade och innebörden av kristna symboler förändrades började en process av nytänkande som kom till uttryck i "Gud Fader i ett faderlöst samhälle" (1987), "Tro och misstro" (1988).
Sin största arbetsinsats gjorde Göran Bergstrand i S:t Lukasstiftelsen, nu Förbundet S:t Lukas, där han bland annat var direktor 1976–1989. Han var präst och psykoterapeut (men skiljde alltid mellan uppdragen) och fann sin plats i S:t Lukas arbete i gränslandet mellan psykoterapi och själavård. 2010 blev han teologie hedersdoktor i Lund.
Göran Bergstrands kanske mest uppmärksammade bok är "En själasörjares dilemma" (2002), om Yngsjömörderskan Anna Månsdotters avrättning och fängelseprästen Malte Hasselqvists själavård. På ett personligt sätt går Göran in i Malte Hasselqvists situation. Mötet mellan två själasörjare i olika tider blir oerhört berörande. I ett grundligt, mångsidigt arbete – "Bikt, enskild själavård – vad menar vi egentligen?" (2005) – formuleras utmaningar för Svenska kyrkans själavård idag.
Göran Bergstrand ska begravas intill familjegraven där hans morfar Otto Centerwall, Samariterhemmets myndige direktor 1905–1944, vilar. För sitt barnbarn blev morfar en ömsint rådgivare och teologisk mentor. Utvecklingen av S:t Lukastraditionen var barnbarnets bidrag till en diakonal tradition. ”Släkten följa släktens gång”. Saknaden efter Göran Bergstrand är stor, vår sorg bärs av tacksamhet över vad han betytt och än betyder som vägledare i livets stora andliga frågor.