Hur skildra saknad, tomrum? En mångårig relation avbryts, är icke mer. Många decenniers vänskap upphör. För sådant finns inga ord, adekvata nog. Kanske hade Göran Almlöf, språkälskare som han var, kunnat hjälpa oss alla – familjen, vännerna, församlingen, kollegorna.
Genom åren har vi haft olika relationer, ända från hans uppväxtår i Skellefteå, studietiden i Uppsala, småbarnslivet, de gemensamma fjällsemestrarna till det skridskopräglade nyårsfirandet i Storvreta. Med tiden alltmer internationella upplevelser, bland annat Sydafrika och Iona, allt omsorgsfullt dokumenterat i bilder.
Vår vänskap befästes kanske framför allt genom de många gemensamma uppgifterna i Missionskyrkan, där vi hade olika roller. I kören var Göran klippan i basen och dessutom en skicklig recitatör. I församlingsbladet svarade han som redaktör för planerna och såg till att de verkställdes. Och på hemsidan höll han sin vakande hand över materialet.
Inte minst minns vi Göran som en gudabenådad fotograf och bildkonstnär. Otaliga är de bilder av honom som hamnat i församlingsblad, broschyrer och bildspel. Vi minns hans glädje över det nya spännande motiv som en morgon uppenbarade sig. Det infallande ljuset i kyrkan satte Olof Hellströms ”Kristus i fängelse” bakom galler. Görans förtjusning var inte mindre, när han upptäckte, att Kristusreliefen speglades och fick en än mörkare framtoning i den nya flygelns lock. En spegling som samtidigt tolkade hans djupaste tro och övertygelse, att i de mörkaste stunder finns hopp – det trotsiga hoppet om liv.