Franzi Wagenberg-Stam

Vår fina vän Franzi föddes i Wien och när det blev svårt för judiska familjer att vara kvar i Wien fick hon möjlighet att åka till Jan och Elisabeth Waldenström i Uppsala. Tanken var att hon skulle stanna i sex månader för att sedan återförenas med sin familj i Amsterdam.

Några månader senare bröt dock andra världskriget ut, vilket gjorde det omöjligt för Franzi att åka till Holland. Breven från föräldrarna och brodern slutade så småningom att komma och Franzi visste inte varför. Familjens öde lades åt sidan, förmodligen för att hon skulle orka fokusera på det nya livet i Sverige där hon stannade resten av sitt liv.

Franzi var en intelligent elev och hon lärde sig svenska och fick sin utbildning på gymnasium och STI, Stockholms Tekniska Institut. Hon blev ingenjör och började arbeta på Uppsala Vattenlaboratorium där hon var chef i mer än 30 år.

Franzi hade många intressen som hon passionerat engagerade sig i som golf, språk, aktieaffärer, teater, film, teknik, medicin. Varje år när Nobelpristagarna i fysik, kemi och medicin tillkännagivits läste hon alla artiklar om dessa och vad deras upptäckter skulle innebära för mänskligheten.

Hon gifte sig och fick dottern Anne-Charlotte. Det var enligt henne själv den lyckligaste stunden i hennes liv. När sedan barnbarnet Agnes kom var även det en enorm lycka.

När dottern var vuxen tog hon initiativ till att tillsammans med Franzi efterforska vad som hänt Franzis familj. De fick fram att alla dödats. Att få alla fakta 60 år senare gjorde att hon kunde sörja dem på riktigt.

Kanske Franzis grymma öde ledde till att hon alltid förblev sina vänners vän. Omsorgen om vännerna, som hon höll ständig kontakt med både i Sverige och utomlands, var hela livet väldigt viktig för henne.

Jag, Christina, blev hennes golfvän. Under mer än 40 år gick vi våra rundor under omväxlande samtal och tystnad. Dessa år av gemenskap i en fin sport byggde upp en stark vänskap oss emellan.

Jag träffade Franzi genom att hon fick fotvård av mig under många år, därav mitt smeknamn ”Fotis” som hon kallade mig. Så småningom hjälpte jag och min man Calle också till med annat hon behövde få uträttat. En stor vänskap växte under fram genom dessa kontakter, särskilt under de sista åren då krafterna svek. Jag kände stor tacksamhet över att få skapa lugn och trygghet för henne. Vi saknar Franzi mycket.