För ett par år sedan gav Evald mig en pärm där han samlat alla brev jag skrivit till honom under åren, noga sparade och insatta i kronologisk ordning. En sådan fin gåva att få, och hur mycket den sa om Evald: hans omsorg om det skrivna, och om mig. Jag bläddrar i pärmen nu, och ser alla gånger jag inlett breven på samma vis: ”käraste guffis”.
Evald Nässtrand var min gudfar, min ”guffis”, en nära vän till mina föräldrar och en trygghet för mig. En litterär ledsagare också, på sitt lågmälda och djupt lärda vis. Många av de klassiker jag har i bokhyllan har jag fått av honom: Tjechov, Shakespeare, Edith Södergran. Och Torgny Lindgren förstås, som påminde om Evalds och Ann-Maries många Umeå-år.
Evald föddes i Arbrå i Hälsingland 1928, och kom till Uppsala för att gå det Högre allmänna läroverket, nuvarande Katedralskolan. Begåvad som han var fick han hoppa över en klass.
Kärleken till språket och litteraturen kom att föra Evald vidare, såväl i studierna som i arbetslivet. Engelskan blev hans huvudämne och 1964 startade han undervisningen i engelska vid Umeå universitet. Kunnig, humoristisk och modest – och alltid lika välformulerad - svepte han med sig studenterna in i den engelska litteraturen. Också språkinlärningsforskningen låg honom nära och han tjänstgjorde även som metodiklektor vid Lärarhögskolan i Umeå.
Evald och Ann-Marie levde ett långt, lyckligt liv tillsammans, med många somrar i franska Hyères där flockar av flamingos strövade över saltbäddarna. En höjdpunkt för dem båda var Evalds tid som British Council-stipendiat i Oxford 1960-62. Om dagarna satt Evald på anrika Bodlein Library och skrev sin licentiatavhandling.
När Evald och Ann-Marie flyttade tillbaka till Uppsala efter pensioneringen återupptog han på Senioruniversitetet de latinstudier som han en gång påbörjade vid läroverket, och slöt cirkeln runt sin gärning.
När han nu är borta känns det tomt. Men böckerna finns kvar i bokhyllan, likaså breven, nogsamt bevarade i pärmen – och med dem minnet av en verkligt fin och kär person.