Eva Riad var en av dessa ytterst kompetenta lektorer på vilka universitetets verksamhet beror. Hon bar upp ämnet semitiska språk under en tid då kraven på anpassning till den nya gymnasieskolan blev allt oblygare. Hennes lärargärning har gjort djupa avtryck i en generation studenter och doktorander.
Eva Riad var barnbarn till Nathan Söderblom och växte upp i en prästfamilj i Karlstad. Hon började sina akademiska studier med att ta en teol kand i Uppsala och fortsatte sedan studierna i Paris. Hon gifte sig 1957 med en koptisk kristen egypter, Hosni Riad, och flyttade 1958 till Egypten. 1965 flyttade hon med familjen, nu med fyra barn, tillbaka till Sverige och Uppsala där hon började sina studier i semitiska språk för den då nytillträdde professorn Frithiof Rundgren. Hon disputerade 1980 med en edition av en filosofisk traktat av den andalusiske lärdomsgiganten Ibn Hazm.
Efter detta lärdomsprov i arabiska som gav henne en docentur, och samtidigt med en full lektorstjänst i semitiska språk, vidgade Eva sin vetenskapliga horisont med en monografi inom ett helt annat semitiskt språk, Studies in the Syriac Preface (1988).
Under tjugo år var Eva Riad en framstående lektor lektor i semitiska språk och samtidigt en trofast vän till oss som hade förmånen att vara hennes kollegor. Hennes bredd som semitist var imponerande. Professuren efter Frithiof Rundgrens avgång 1987 hade en skakig tid under 90-talet med avgångar och tillbakagångar. Då blev det Eva som fick ta på sig att organisera och planera för undervisningen så att allt fungerade.
Efter Tryggve Kronholms frånfälle 1999 gick hon in som tf professor. I ett sådant läge var Eva den person som gav stabilitet åt undervisningen och handledningen i semitiska språk. Hon var obrottsligt lojal och stod upp för ideal som idag är nära att bli sällsynta. Forskning är en allvarlig sak och ställer absoluta krav. Undervisning är att förmedla solida kunskaper. Ansvar för ämnet innebar för Eva att stå fast vid kunskapskraven när kraven på nivellering blev allt mer pockande från studenter och faktiskt även från högre nivåer på universiteten.
Vi är många som känner stor tacksamhet för Evas lysande insatser som semitist och forskare. Vi minns hennes seminarier över Ibn Hazm och hans text "Duvans halsband", vi minns hennes undervisning och handledning i arabiska och syriska. Och vi minns hennes integritet som kollega och vän.
Under mer än tjugo år hann Eva Riad berika och fördjupa ämnet semitiska sspråk i Uppsala. Hon stod upp för något som är omistligt för oss alla, och på den grunden försöker vi andra så gott det går att bygga vidare.