Eskil växte upp i ett lantbrukarhem i Femsjö i sydvästra Småland. Han tog studenten som privatist på Spyken i Lund 1944. Efter lantbrukspraktik kom Eskil till Ultuna och tog agronomexamen på lantbrukshögskolans husdjurslinje. Han anställdes som forskningsassistent 1950 på det dåvarande Institutet för husdjursförädling, Wiad på Södertörn, i samband med att institutet övergick från att vara en Wallenberg-stiftelse till en avdelning vid lantbrukshögskolan.
Här utvecklade Eskil en verksamhet som gjorde honom till landets förste egentlige köttforskare. I försök med enäggiga tvillingkalvar studerade han bland annat effekterna av kastration på köttproduktion och köttkvalitet. Men Eskil nöjde sig inte med att bara forska. Han ville se resultaten omsatta i praktiken.
När möjligheten kom 1958 att få bli husdjurskonsulent i Halland, nära hembygden, var han given för jobbet. Tre år senare rekryterades han till dåvarande Slakteriförbundet i Stockholm för att utveckla rådgivningen om köttproduktion på landsnivå. När grunderna för denna verksamhet var lagd återvände Eskil 1963 till forskningen på Wiad, där han blev statsagronom i husdjursförädling 1967. Till det mer sällsynta i den akademiska karriären var att Eskil blev docent på sin omfattande vetenskapliga publicering innan han hade disputerat!
Inför bildandet av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU på 1970-talet var Eskil en av de drivande krafterna för en samordning av verksamheten på husdjursområdet och medverkade starkt till att verksamheten på Wiad flyttades till Uppsala och lantbrukshögskolans gårdar Kungsängen och Funbo-Lövsta. Eskil var under många år en uppskattad ledare, lärare och handledare för studenter och doktorander vid Institutionen för husdjursgenetik. Hans kontaktnät med lantbrukets organisationer blev mycket värdefullt för den tillämpade forskningen. År 1977 invaldes Eskil i Kungliga skogs- och lantbruksakademien.
Eskil hade ett stort intresse för Afrika, särskilt Etiopien, vilket tog sig uttryck i allt större u-landsengagemang som Sida-expert i husdjursfrågor. Samtidigt medverkade han till att studenter från olika länder i Afrika kunde få utbildning vid SLU. Eskil avslutade sin karriär i Zambia och Etiopien med ledande roller i flera projekt för landsbygdsutveckling. Han var även därefter handledare och examinator för husdjursstudenter vid Alemaya-universitetet i Etiopien.
Eskil var mycket mån om familjen. Efter hustrun Maj-Britts sjukdom och bortgång gifte han så småningom om sig med Feleketch och fick därmed också en etiopisk familj. Eskil hade ett stort hjärta och en vid vänkrets både här hemma och i Etiopien, där många även fått stöd av Eskil på olika sätt. Han var alltid hjälpsam och spred värme och entusiasm bland vänner och medarbetare.
Vi minns Eskil med glädje och stor tacksamhet.