Eskil ville det perfekta. Han hade tjänstgjort som läkare i många år, trots att han inte avlagt full examen, då han saknade den stora tentan i patologi. När han till slut var tvungen att avlägga tentan gjorde han det med bravur. Eskil hade föreställningen att han måste behärska alla frågor för att bli nöjd med sig själv. Han var den läkare som verkligen kände sitt kall och gjorde allt för sina patienter. Att vara uppdaterad på det senaste som skett inom internationell medicinsk forskning var en självklarhet för honom, varför det alltid drällde mängder av forskningsmagasin i huset.
Det nya systemet med att ha så många patienter som möjligt, låta vändkorsen snurra, fann han motbjudande och trivdes inte alls de sista åren. Att läkarvården i dag enbart baseras på effektivitet hade han inget till övers för – när samtidigt sjukvårdsadministrationen tilläts växa ohämmat. Eskil var nog en av de sista, som levde upp till begreppet läkekonst och är en av få läkare, som på den tiden fick ”dagens ros” i en av kvällstidningarna två gånger.
Trots Eskils multipla sjukdomsdiagnoser efter bland annat cancer och magoperationer, men med intellektet helt intakt, ville han ändå själv ta hand om sin Alzheimerdrabbade hustru, läkaren Kisti, vilket han gjorde tills Kisti akut måste tas in på sjukhus.
Hans vitterhet var ojämförbar. Eskil var släktens lexikon. Inte bara om alla de krämpor vi själva och våra familjer drogs med. Eskil visste allt. Han var en snabbläsare och läste gärna på flera europeiska språk. Men eftersom han hade så stora krav på sig själv, talade han dem ogärna. Vi är så många som saknar inte bara lexikonet, Eskil, utan även den tolerans och humanism som omgav honom. Saknaden efter de långa samtalen med en kär svåger är stor. De kan aldrig ersättas med futtigt nätgooglande eller andra sociala fora. Eskil blev trots allt, 89 år.