Han kom ur små förhållanden. Han blev en av dem som var med och byggde landet – i Storvreta och i Uppsala. Efter uppväxt, sex års skolgång och arbetslivsdebut i Halland kom han till Uppland för att kunna pendla till Socialinstitutet i Stockholm. Han hade läst in nödvändig kompetens per korrespondens.
Efter några år flyttade han till Storvreta, gick med i arbetarekommunen och blev strax invald i kommunalfullmäktige. Så blev det fortsättningsvis. Där han var med fick han förtroende. Erik gjorde det mesta i politiken. Han var pamp i ordets positiva betydelse, han visste att allt hänger ihop. Han var fullmäktigeordförande i Vattholma och ledamot i Uppsala läns landsting. Uppsala kommunfullmäktige kom han till 1971. Många år var Erik ledamot i styrelsen för Socialdemokraterna i länet och ordförande i Uppsala arbetarekommun.
Han var chef på HSB och ordförande i Konsum Uppsala, ledamot av fastighetsnämnden och medaljdelegationen. Han engagerade sig i Uppsala-Demokraten, UL och Upptåget, det senare särskilt framsynt och lyckosamt. När han gått i pension från HSB blev han 1994 Uppsala kommunfullmäktiges ordförande – för andra gången. Han var en mycket uppskattad ordförande. Han kunde på djupet alla ärenden som behandlades och det ingav fullmäktigeförsamlingen stor respekt och trygghet. Liksom hans förmåga att finna humor även i det högtidligaste allvar.
Han hade många sidor. Hans kulturintresse imponerade stort på Sandvikens politiska företrädare när de var i Uppsala på bandyfinal och Erik reciterade Stig Sjödin ur minnet. Han var känslig och klok i att hitta lösningar för dem som behövde.
Erik gjorde vad han kunde för att andra skulle må bra och sökte inte striden. Men i de centrala positioner han hade, hamnade han förstås ibland mitt i den. Det tog han tungt. Men backade inte, tog ansvaret och redde ut.
Vi som fick möjligheten att lära känna Erik Nilsson känner tacksamhet för vad vi lärt av honom och saknad över att han inte längre är med oss.