Erik Larsson kom från Lockne socken i Jämtland, där familjen har ett skogshemman sedan många generationer. Efter studentexamen i Östersund och läkarexamen började Erik som läkare och forskare på patologen i Uppsala där han snabbt blev en central gestalt.
Erik intresserade sig tidigt för sambanden mellan virus och cancer, med speciellt fokus på så kallade endogena retrovirus och ville ofta diskutera någon ny vetenskaplig artikel som länkade endogena retrovirus till olika sjukdomstillstånd. Som forskare hade Erik en smittande nyfikenhet och vetgirighet. Att väva samman grundforskning och klinisk forskning var också något som karakteriserade Eriks tid som vetenskaplig sekreterare i Svensk Förening för Patologi.
Erik var en passionerad och mycket kunnig klinisk patolog. Eriks huvudområde var njur- och transplantationspatologi, men hans stora erfarenhet och kunskap täckte in all form av mikroskopisk diagnostik. Erik var under många år en mycket uppskattad föreläsare och studierektor för patologikursen. Erik hade också en alldeles unik social förmåga och vänlighet tillhörde hans väsen. Vi minns med glädje de många resor vi gjort och möten vi haft tillsammans med Erik och andra forskare runt hela världen. Eriks bejublade föredrag liksom middagstal med en blandning av humor, medmänsklighet och vetenskap är oförglömliga. Många är vi också som njutit av att tillsammans med Erik åka långfärdsskridskor, en aktivitet som Erik till fullo njöt av.
Erik Larsson älskade sitt arbete och spenderade mycket av sin tid på patologen. Sent på vardagskvällar och på helger kunde man som oftast hitta Erik på jobbet. Vi vet ingen som kände och var vän med så många människor. Hur han kom ihåg alla namn och förhållanden mellan olika personer är en gåta. Det fanns alltid någon historia att berätta.
Erik Larsson lämnar efter sig ett stort tomrum. Vi har förlorat en kär vän och kollega som fungerade som det kitt som höll patologen i Uppsala samman under många år.