Erik Larsson, var en vän och ovärderlig läkar- och forskarkollega, en trogen lagspelare som lyfte transplantationsverksamheten i Uppsala. Hans bidrag bestod framförallt av kunskap, noggrannhet, vänskap och vetenskaplig nyfikenhet. Han var även internationellt starkt bidragande till transplantationspatologins framväxt, men han skilde ut sig från många andra i transplantationspatologins skrå. Han hade nämligen åsikten att patologin var en del av verkligheten. Eriks förhållningssätt bidrog i hög grad till att stimulera många övriga i laget och därmed vidareutvecklingen av transplantation i Uppsala.
Han var medförfattare på över 50 artiklar i internationella tidskrifter, om olika aspekter av transplantation, både experimentella och kliniska arbeten. Redan 1983 kom första artikeln och den senaste är i tryck nu. Det är alltså över 35 års erfarenhet inom transplantationspatologi som tyvärr nått sitt slut.
Han var alltid tillgänglig och kunde alltid ställa upp, en oskattbar tillgång för en transplantationsverksamhet som ju pågår 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.
Han tyckte att dialog var minst lika viktigt som ett skrivet remissvar från patologavdelningen. Preparaten, i huvudsak transplantatbiopsier demonstrerades därför varje vecka, i mer än 30 års tid, för kollegorna som skickat preparat för granskning. Genom Eriks betydelsefulla insikter blev dessa demonstrationsronder ofta ett viktigt forum för dialog kring både diagnostik, behandling och en helhetssyn på patienten. Fram till sin pensionering försvarade Erik sin och många andras syn på detta framgångsrikt, men sedan har remittenterna saknat ett språkrör. En betydelsefull länk mellan klinik och laboratorium har tystnat för gott.
Vi saknar och kommer att sakna dig Erik för dina unika kunskaper, din utforskande vetgirighet och din glada inställning till tillvaron. Så vill vi och många andra minnas dig.