Erik föddes i Uppsala som barn i en stor prästfamilj och var under studenttiden förstekurator på Uplands nation och ordförande i Uppsala studentkår. Han utbildade sig i humaniora, men hamnade i bankvärlden och blev vd för Sundsvallsbanken och Nordbanken.
Erik hade ett stort intresse för friluftsliv och då framförallt fjällvandring. 1984 blev han invald som ledamot i STF styrelse och var ordförande 1994–2000. Erik gjorde en mycket viktig insats under sin tid som ordförande då föreningens ekonomi inte var den bästa. Där kom Eriks förmåga att bedöma företag väl till pass. En engagerad och delvis externt rekryterad arbetsgrupp kom med en lösning som vände den ekonomiska kurvan uppåt.
Under hans tid i styrelsen var det även mycket fokus på fjällen och framförallt investeringar i STF:s fjällstationer. Storulvån brann och byggdes upp, Kebnekaise fjällstation renoverades, Saltoluokta fick en ny tillbyggnad och föreningen köpte Vålådalen. Även Blåhammarens fjällstation fick en fin renovering – ett ställe han för övrigt älskade att besöka, men Eriks favoritområde var nog annars Tärnafjällen. Under pensioneringen ägnade han mycket tid och tankar åt STF och följde dess utveckling. Han missade aldrig en riksstämma och man såg honom ofta på besök på våra fjällstationer. När sommargrannen på Fårö, Jenny, fick anställning på STF gick han stolt runt och berättade det för hela ön. Och bland det första han gjorde varje sommar var att boka in en STF-uppdatering med henne som ingen fick störa.
In i det sista var Erik en sann STF:are. Bara en dag före sin bortgång fick han besök av Pelle Andersson, före detta fjällchef på STF, och det sista Erik undrade över, var hur det stod till med STF:s ekonomi. Den vändande medlemskurvan och att Dag Hammarskjölds Backåkra nu är renoverat och öppet för allmänheten igen gladde honom. Erik var en mycket vänlig man som skapade en god stämning i alla sammanhang. Vi tackar honom för hans viktiga och engagerade insatser för Svenska Turistföreningen och de svenska fjällen.