I sorgen efter Elon Ahlbäcks död klingar inte bara tunga, dova toner. Där finns en förundran och tacksamhet över hans inre kraft och livsvilja. Han vägrade ge upp för den smygande sjukdomens angrepp på kroppen. Varifrån fick hans sin obrutna livsvilja, sin glada strävan efter att söka sig vidare, vidga upplevelser och perspektiv?
Det är banalt att bara karakterisera honom som ett maskrosbarn. Från hemmet, präglat av trångsynt schartaunism – ett svek mot lärofadern Henric Schartau, som han själv framhåller – utvecklades hans kristna tro i en helt annan riktning, ett starkt ekumeniskt engagemang.
Hans liv tycks, utifrån sett, ha varit en både farlig och spännande resa med många dristiga vägval. Genom stipendium från Kyrkornas världsråd kunde han studera teologi utomlands och mötte sin blivande hustru Payandé, politisk flykting från Iran, shiamuslim som blivit kristen. De fick fyrtiotvå lyckliga år tillsammans, till dess hon avled 2004. Sommaren 2010 fick Elon glädjen att på svensk mark träffa hennes bröder, systrar och övrig släkt, ett möte som inleddes med en minnesgudstjänst i Vaksala kyrka där Payandés ordspråk citerades: Monolog är krigets språk men dialog är fredens språk.
Detta förverkligade ju han själv i handling.
Att träffa Elon under de senare åren, då sjukdom trängde ihop hans livsrum alltmer, hör till märkvärdiga och förunderliga erfarenheter. Han lät inte sjukdomen ta herraväldet över hans liv. Han innefattade besökarna när det till exempel gällde att fullborda det han kallat prosapoem om "Evighetssträvande geometri”. Ikonerna, fönstren mot himlen, fyllde hans rum med en ny dimension, och gav anledning till många korta samtal. Att fara till hans bostad på Hagundagården var inte att avlägga ett sjukbesök utan att delta en delta i en pilgrimsgång. I somras lyste solrosor som solar kring Elons ytterdörr.
Tomrummet efter Elon är sällsamt och annorlunda, fyllt av det han själv satte högst. Det som öppnar ett fönster mot himlen.