Elna Strömblad, född Dyrberg, var 14 år gammal när hon tillsammans med sin familj tvingades lämna Rikull i Estland. Året var 1944 och de flydde med en fiskebåt som tog familjen till Helsingfors. I ladugården hemma stod korna råmande kvar och väntade på att bli mjölkade. Elna tänkte långt efteråt på korna, var det någon som tog hand om dem? Familjens flykt var hemlig, ingen fick veta att de mitt i natten skulle lämna hembyn med guldstranden.
Mattias, Elnas far, köpte efter ankomsten till Sverige gården Viksund i Roslagen och Elna fick arbete på Örby gård. Till Örby kom Greta Sundberg, som drev bageri i Uppsala. Hon fäste sig vid den estlandssvenska flickan och erbjöd henne en tjänst på Forsa bageri i Uppsala, och Elna fick hyra ett rum i tant Gretas våning.
Till Forsa bageri kom en dag en herre som ville köpa tårta. Han bar en illasittande rutig kavaj, talade skånska och han frågade Elna var man kunde gå och dansa i Uppsala. Elna älskade att dansa, hon gillade jazz och klarinett i synnerhet. 6 juni 1959 gifte sig Elna med mannen i den rutiga kavajen, John Strömblad. De fick tre barn, John, Helena och Håkan. Familjen flyttade till Västerås 1965 när John fick arbete som civilingenjör på Asea.
Efter maken Johns bortgång 2005 bodde Elna kvar i villan på Ormberget. Den första tiden blev tung, men Elna hade ett stort kontaktnät och i sin dagbok berättade hon om ”tanterna” som bjöds på sopplunch med kalkonmacka, och om dagliga promenader runt Vetterslund, om cykelturer till affären, om konserter och föreläsningar.
Ingen kunde baka bröd eller bakverk som Elna. Ingen kunde laga lika god mat. Med kärlek minns vi alla telefonsamtal till Elna om varför man måste röra i lingonen medan de svalnar och hur man får till skorpan på Gotlandslimpan.
Vi minns: "Elna i lingonskogen, hon har kängorna på och hon vandrar på stigen som är mjuk och täckt av granbarr. I hennes hand en vit plasthink, lingonplockaren skramlar mot hinkens kanter. Luften är frisk och klar. I en flätad korg ligger termosen med kaffe och mackorna som Elna nogsamt har slagit in i smörgåspapper. Fikat ska avnjutas senare, på en yllefilt som vi kastar ut över marken, men först när hinkarna fyllts med lingon. Nu sätter vi oss på yllefilten i skogsgläntan. Det är höstkrispigt i luften. Framför oss bräddfulla hinkar med lingon. Vi skruvar upp korken till termosen och häller kaffe i plastmuggarna. I ett rönnbärsträd intill landar sidensvansar. De grå och rostbruna fåglarna klingar som silverbjällror och vi säger till varandra att sidensvansarna kommer med snön, för så sade alltid Elna."
För familjen,