Syster Ella, nunna på Alsike kloster, var alltid vänlig och trevlig. Hon var min och min make Kjells vän, och min make brukade kalla henne sorella Ella, ty det var rim i talet. Så undertecknade systrarna i Alsike meddelandena på anslagstavlan på Alsike kloster, dag för dag. Syster Ella betraktade min man som sin son, och mig som sin dotter.
Hon var en storväxt kvinna, apotekare till yrket, mycket flitig och duktig. Hon tog hand om många människor på Alsike kloster. På 1980-talet tog hon även hand om den stora berner sennenhunden Agnus. Efter sin stroke förlorade syster Ella talförmågan och hörseln. Synen fungerade dock så hon fortsatte att arbeta med händerna. Hon stickade underbara yllestrumpor i flera bjärta färger. Syster Ella låg på ett ålderdomshem i närheten, men besökte Alsike kloster ändå.
Jag såg henne senast på vår abbedissa Mariannes 90-årsdag.
Jag önskar att syster Ella nu får vila hos vår Gud som en ros.