Elisabeth var arbetsterapeut, större delen av sitt yrkesliv anställd på Akademiska sjukhuset. Där blev hon snart chef för arbetsterapienheten. Hon var drivande i att skapa en modern verksamhet med inriktning på systematisk funktionsträning. 1973 fick terapin nya stora lokaler och en större budget och verksamheten kunde utvecklas vidare. Kvalitet, tydlig målsättning och att följa forskningen var hörnstenar i hennes arbete. Hon såg till verksamhetens helhet men visade också personlig omsorg om sina medarbetare. Arbetsterapienheten vid Akademiska sjukhuset var vid den tiden en av de största i Sverige och omfattade så småningom ett 70-tal anställda.
Elisabeth växte upp i Örebro, som enda barnet till Lisa och Georg Abard. Till Uppsala flyttade hon när hon träffat sin blivande make Hartfrid där. Hon förblev Uppsalabo livet ut. Familjen växte och hon fick till slut den stora familj hon hade saknat under sin uppväxt.
Även vännerna var viktiga. Elisabeth hade en häpnadsväckande förmåga att samla folk i olika sammanhang och intresseområden. Det kunde bland annat handla om aktier, matlagning, välgörenhet och broderi. Själva samvaron var lika viktig som ämnet. Ett vitalt socialt sammanhang var Kallviken i Lövånger, Hartfrids ursprungstrakter.
Elisabeth var mycket konstintresserad och en duktig akvarellmålare. I KIVs aktiviteter deltog hon regelbundet liksom i Gottsunda Konstgille.
I svåra situationer, som hon inte varit besparad från, visade Elisabeth en osedvanlig styrka. Detta blev tydligt under hennes sista två månader i livet. Det lugn hon utstrålade påverkade alla oss som träffade henne den sista tiden. Vi minns henne med glädje och tacksamhet.