Man ler närhelst Einar Larssons namn nämns. Alla minns honom som den oefterhärmlige historieberättaren, alltid med glimten i ögat. Många minns säkert centerpartisten, riksdagsmannen och landshövdingen, Einar Larsson för mycket annat också men det kommer andra att vittna om. Vi har därför, som tidigare Flyingechef respektive ordförande för Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästen (ASVH), valt att beskriva Einars stora insatser inom hästområdet.
Einar föddes och växte upp på Björkenäs gård i Vallby och kom tidigt i kontakt med hästar. Hans far, bondeförbundaren Johan Larsson, bad sin son redan som liten att rida gårdens ardennerston till Bollerup för betäckning med lantbruksinstitutets hingstar. Tidigt fick också Einar följa med sin far till Flyingedagarna för att uppleva den årliga klassiska hästuppvisningen på Statens Hingstdepå och Stuteri. Einar kom tidigt med i Centerpartiet och representerade under många år partiet i riksdagen. Där hade han som ordförande i jordbruksutskottet ett brett politiskt kontaktnät genom vilket han skickligt lotsade igenom ett antal för hästaveln viktiga motioner. Einars insatser var avgörande för att en mer än hundraårig statligt reglerad hästavel på ett mjukt sätt med framgång kunde överföras i hästavelsorganisationernas regi. Och efter det att han lämnat riksdagen tog han ledarskapet för Svenska Hästavelsförbundet. Han skulle också komma att ingå i flera andra styrelser och bidra aktivt till hästens renässans och positiva utveckling i det moderna samhället. Han var bland annat ordförande i De Svenska Lantliga Ryttarföreningarnas Centralförbund, Avelsföreningen för den Svenska Ardennerhästen, Bollerups lantbruksinstitut samt vice ordförande i Stiftelsen Sveriges Avels- och Hästsportcentrum Flyinge och Svenska Ridsportförbundet. Då landets olika ridorganisationer skulle slås samman hade Einar stor betydelse för att bildandet av Svenska Ridsportförbundet lyckades. Annars var det tveklöst Bollerups Lantbruksinstitut som låg honom särskilt varmt om hjärtat. Där lyckades han inte bara återskapa institutets hästverksamhet utan också förutsättningar för en framgångsrik hästutbildning.
Alla vi som på olika sätt har samarbetat med Einar inom hästområdet kommer att sakna hans stora samhälls- och hästengagemang och allra mest den glädje och humor som alltid fanns omkring honom. Den kom alldeles särskilt till uttryck då han med ackuratess svingade årsmötesklubban i olika organisationer. En sann hästkarl har gått ur tiden men vi är många som alltid kommer att minnas honom med värme och saknad.