”Jag känner mig så lovande”, brukade Dorothy Irving säga med sin charmiga engelska diktion för att sedan brista ut i ett varmt skratt. För denna rödhåriga sångprofessor lovade lika mycket som hon infriade, livet igenom lika nyfiken som när hon först greppade en cello och av egen kraft spelade sig upp ur de fattiga hamnkvarteren i blitzens London. Hon gifte sig med läkaren Basil Finer och med sonen David på armen tog hon dagliga sånglektioner. Vid National School of Opera hamnade hon mitt i det brittiska kulturlivet med lärare som Benjamin Britten och Peter Pears. 1957 flyttade familjen till Sverige. I Uppsala uppstod kärlek över flygeln med matematikern och pianisten Lars Fjellstedt. De gifte sig 1963 och blev ett radarpar i vått och torrt.
1961 gjorde Dorothy Irving sin debutkonsert på Stockholms Konserthus och blev snart en av våra främsta romansinterpreter, ofta med Erik Werba vid pianot. Genom Rikskonserters turnéer utvecklade Dorothy scenisk kommunikation. 1986 erbjöds hon en professur i Oslo, men Musikhögskolan i Malmö hann före.
Barnbarnen Zoie och Sarah har gått i Dorothys musikaliska fotspår, många andra sångare har haft glädjen att arbeta med henne, Anne Sofie von Otter, Olle Persson, Alexandra Büchel… Hon engagerades som sångcoach av Finlands nationalopera och expert i den svenska operaantologin "Svenska operaarior 1874–2009". Ledamot i Musikaliska Akademien tilldelades hon 1994 Litteris et Artibus samt 1999 medaljen för Tonkonstens främjande.
Dorothy Irving stod för tidlös skönhet och stor generositet. 2015 sjöng hon vid 88 års ålder för sista gången på Konserthuset, på samma scen som hon hade debuterat, nu som solist i min orkesterkantat där John Keats poesi redan blinkade välkomnande till henne: A thing of beauty is a joy for ever.