Kulturnatt i Uppsala. Letar förgäves efter Dina Schneidermanns namn i programmet. Ingen konsert i Linnéträdgården i år. En dödsannons i UNT samma dag: Dina Schneidermann somnat in.
Vi lärde känna varandra för många år sedan. Två gånger hade jag förmånen att få följa med henne och maken violinisten Emil Kamilarov till Bulgarien, landet som blev deras hemort, två människor från krigets 1900-tal. Efter många år i Sofia där de båda uppbar professorstjänster hade de lämnat Bulgarien för att bosätta sig i Uppsala.
Återbesöken var överväldigande, stora pressuppbåd hälsade de tillfälligt återvändande.
Dina brukade ringa, ville att vi skulle ses. Något stort var på gång, måste avhandlas öga mot öga, inte per telefon (spåren med den kommunistiska övervakningsrädslan satt djupt).
Hon var min vän, en fantastisk väninna, en lysande konstnär. Hon spelade med de allra största i världen och med små Uppsalabarn i sina populära familjekonserter. Hon skaffade unika utställningar till Sverige, dyrbart trakiskt guld, inte mindre dyrbara stråkinstrument från kontinenten. Hon ordnade musiktävlingar, satt i internationella juryer och bedömde unga musiker från jordens alla hörn. Var hon än spelade rörde hon lyssnarnas sinnen som ingen annan.
Uppsala förblev hennes bas, in i det sista. För några månader sedan skulle vi ses, återbudet handlade om plötslig evakuering av bostaden.
Vi skulle höras snart igen om en ny tid. På hennes telefonsvarare finns fortfarande mitt meddelande. Men Dina och jag kommer inte att ses mer, Uppsalaborna kommer inte att välkomnas till någon konsert. Världen har blivit tystare, gråare, en av dess allra största konstnärer, David Ojstrach-eleven, Dina Schneidermann, har gått ur tiden. Hennes livfulla temperament som blixtsnabbt kunde växla från dramatisk dynamik till lyhörd stillhet och innerlighet, från Paganini till Bach, till Mozart, kommer aldrig mer att gestaltas på hennes älskade violin, den som alltid fick en egen plats i kabinen när hon flög världen runt för att ge konserter.
Tystnaden är bedövande.