David Eaker kom 1962 från Rockerfeller Institutet i New York som postdoc till den Biokemiska Institutionen vid Uppsala Universitet. Det var en tid när förståelsen av proteiner, de jättemolekyler som utför alla de uppgifter som levande celler har, gick starkt framåt. Metoder för analys av deras sammansättning och uppbyggnad hade utvecklats dels vid Rockerfeller av bland andra William Stein, Stanford Moore och Lyman Craig, dels av svensken Pehr Edman. För David, som studerat och skrivit sin avhandling vid Rockefeller, var det naturligt att söka sig till Uppsala, som belönats med två nobelpris (The Svedberg och Arne Tiselius) för sin forskning inom proteinområdet. Väl här träffade han sin kommande hustru Birgit och stannade för gott.
Med sina traditioner från Rockefeller kunde David nu bygga upp ett laboratorium för avancerad aminosyraanalys och proteinsekvensbestämning. Eftersom i stort sett varje biokemiskt forskningsprojekt på något sätt berör proteiner kom Davids verksamhet att bli en grundläggande resurs inte bara för institutionen utan också för hela universitet, andra forskargrupper och dessutom bioteknikföretagen, särskilt Pharmacia och Kabi.
Davids hjälpsamhet, breda kunnighet, samarbetsförmåga och avsaknad av personlig prestige gjorde att han ofta tog sig an svåra analysproblem. Han var allt från teoretiker till extrem praktiker som byggde sitt laboratorium från grunden, med glasblåsning (från Craig), kromatografi (från Moore och Stein) och sekvensanalys (från Edman) som verktyg.
En serie av doktorander kom att under Davids handledning skriva avhandlingar och slussas ut till forskning och näringsliv. Med den träning de fått hos David kunde de sätta upp metoder för proteinanalys på många håll. Forskningen gällde olika proteiner, men en återkommande grupp var neurotoxiner från giftormar - kobror, mambor, taipan m fl - förhållandevis små proteiner som kunde analyseras i detalj. På Davids lab släcktes ljuset sent, diskussionens vågor gick ofta höga under alla vardagar till långt in på natten. På helgerna var det hem och familj i Sunnersta som gällde. Särskilt många konferenser och resor till andra håll i världen blev det däremot inte tid till. En höjdpunkt under dessa år var när Davids tidigare lärare och kollegor Moore och Stein 1972 tilldelades Nobelpriset i Kemi.
Under sina sista år fick David uppdrag som institutionschef och det blev mindre tid till forskning och analyslaboratoriet. Efter Davids tid har också proteinanalysen fått minskad betydelse efter hand som DNA-baserade metoder utvecklats. De proteinforskningens världsmästare som varit verksamma vid Biokemiska Institutionen i Uppsala har efterhand lagt ner sin verksamhet och många finns inte mer bland oss. Men vi är tacksamma för att David Eaker valde att vara en av dem - hans gren var väl närmast tiokamp - och vi minns med glädje och tacksamhet åren där han var lärare, kollega och vän av avgörande betydelse för många av oss.