I augusti 1914 – en orolig tid – föddes Clara på en finskspråkig gård i Korva. Hemmet låg invid Torne älv och Sveriges östra gräns, som då ännu var en gräns mot ryskkontrollerat territorium. Av en syskonskara på tio uppnådde åtta (sju systrar och en bror) vuxen ålder och långt liv.
Clara blev, efter att först ha prövat på seminariet, sjuksköterska. Till en början i väglöst land i Lappland, där tjänsteresor ibland fick företas genom vandringar över fjäll.
Hugo, jurist från Jokkmokk, gjorde sitt inträde i hennes liv. Sonen Mats föddes efter många års längtan. Familjen bodde i Vittangi, därefter i Råneå.
När Mats, 18 år, omkom i en bilolycka bröt Clara och Hugo upp från Norrbotten och slog sig ner i Södertälje, där Clara kom att arbeta som skolsköterska.
Vid Hugos bortgång på 70-talet flyttade hon till Uppsala. Systrar hade hon i båda städerna. I lärdomsstaden fanns också vänner från norr och det var ett kännetecken för Clara att vänkretsen ständigt utökades, i varierande åldrar.
Den gästfrihet Clara fått med sig från barndomens laestadianska bönemöten i Korva präglade hennes liv men hon satte också sin egen moderna prägel på den. En lunch hos Clara gav ofta tillfälle att testa någon nyhet hon upptäckt bland frukt och grönt eller matviner.
För oss som nu saknar Clara som moster, faster, extra mormor eller extra farmor var hon också en kompis, alltid pigg på en gallerirunda eller ett snack om en deckarsuccé.
I de mest skiftande sammanhang kunde hon ge uttryck för sitt öppna sinnelag, som när undertecknad strax före millennieskiftet fick ett biotips:
– Du måste se en film som heter "Fucking Åmål", sade Clara, 85 år.
Allra mest värmer sådana minnen som vittnar om Claras intresse för och omtanke om de unga.