Det finns människor som inte alls vill dra till sig någon uppmärksamhet. Ändå är det precis det de gör eftersom deras inre kompass leder andra människor framåt i en särskild riktning.
Catrin var veterinär till yrket och körsångare i Uppsala Domkyrkokör på fritiden. Med höga förväntningar på sig själv var hon alltid den som såg till att vara välrepeterad och väl förberedd inför varje framförande med kören. På samma sätt var det i tjänsten som veterinär där hon på olika sätt – med sina höga ambitioner – bidrog till att föra forskningen och utvecklingen framåt när det gällde exempelvis samverkan mellan djur och människa. Hon var en pedagog med ett skarpt intellekt, stor professionalism och ett varmt hjärta.
Catrin var en person i rörelse. På skidor, långfärdsskridskor, cykel eller som ryttare. Många timmar i veckan gick också åt till att engagera sig i musik. Antingen i den egna kören eller i dottern Annas kör eller instrumentutövning. Hon var den som backade upp oss andra när vi behövde, kom med ett uppmuntrande ord, men ibland också med en rak och alldeles korrekt sanning. Om vikten av att leva sitt liv, vara rädd om sina relationer eller att ta tag i något som skavt länge inombords.
Hon var en strålande ledstjärna – även om hon aldrig själv skulle ha sett sig som en sådan. Hon var en medmänniska som drog människor till sig för att hon delade med sig, av sin humor, av sin tid eller av sin omsorg för andra. Men mest av allt var det den inre kompassen som blev så synlig för oss runtomkring. Den som gav riktning i hennes liv och som byggde på värderingar som att alltid försöka göra sitt bästa, vara solidarisk och generös, lojal, noggrann och respektfull. Och att njuta av livet. Nu finns Catrin inte hos oss längre och saknaden är obeskrivligt stor. Men inom oss sjunger hon för alltid. Det är en sann vän som lämnat oss alldeles för tidigt.