Carl-Olof kom från släktgården Hällan i Gunnarsnäs socken i Dalsland, en gård som han behöll hela livet som tillflyktsort och sommarhem. Efter skolgång och studentexamen i Vänersborg kom han 1949 till Uppsala och läste naturvetenskap i första hand för att bli lärare. Hans intresse fångades snart av zoologin och han doktorerade 1964 på en experimentell avhandling i neuroembryologi.
Åren 1970–1994 var han professor i morfologisk zoologi vid Uppsala universitet. 1979–1989 var han ledamot av styrelsen vid universitetet och blev sistnämnda år ständig sekreterare i Kungl. Vetenskapsakademien fram till 1997. Om hans många uppdrag i dessa och andra sammanhang, särskilt hans engagemang och insatser i Svenska Linnésällskapet, må andra berätta.
Carl-Olof tog från början livlig del i nations- och kamratlivet i Uppsala. Hans sångliga kvaliteter förde honom via domkyrkokören och Allmänna Sången till OD. Där var han under decennier en stöttepelare i andrabasstämman och han var ordförande i Sångsällskapet 1969–1975, sedermera Hederspresident. Tillsammans med Karl-Johan Öbrink ledde han hösten 1970 körens sex veckor långa USA-turné över hela kontinenten, som inte bara blev en publiksuccé utan än mer ett konstnärligt lyft för hela kören och manskörssången.
Carl-Olof blev också en uppskattad och efterfrågad gluntsångare. Med Richard Ringmar som Magister blev de båda sin generations gluntsångarpar, som framträdde i stora och små sammanhang.
Dessbättre finns flera versioner av deras insjungningar av Gluntarne – den första från 1961 med Folke Bohlin som pianist, den senaste 1996 med Håkan Sund som ackompanjatör.
Först och sist var Carl-Olof en vänsäll man. Vi är några kvar i den gamla vänkrets, som genom åren har träffats nyårsaftnar och högtidsdagar och som har upplevt gemensamma resor till Ammarnäs, Skagen, Åland och Irland. Kvar står härliga minnen från dessa upplevelser med Carl-Olof i centrum. ”Vem är, som ej vår broder minns”.