Carl Nordling föddes i Edmonton, Canada. Efter studentexamen vid Karlstads Högre Allmänna Läroverk fortsatte han sina studier vid Uppsala universitet. Han disputerade i fysik 1959 på en avhandling om elektronspektroskopi. Som ung forskare och under Kai Siegbans ledning var han delaktig i upptäckten och etablerandet av det det s k ”kemiska skiftet” inom elektronspektroskopin. Det innebär att elektronens energi när den sänds ut från ett bestrålat prov påverkas av den lokala kemiska omgivningen i provet. Upptäckten ledde till att Kai Siegbahn 1981 tilldelades Nobelpriset i fysik.
Carl var i första hand forskare men han var även mycket intresserad av undervisning och skapade en bland fysikstudenter välkänd handbok i fysik. Hans förmåga att lyssna på omgivningens synpunkter i olika frågor ledde naturligt till att han engagerades inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och universitetet i många olika förtroendeuppdrag. Hans personliga egenskaper och forskningskompetens ledde vidare till att han under lång tid var huvudsekreterare i Naturvetenskapliga forskningsrådet och i många år ordförande i Nobelkommitten i fysik inom den Kungliga Vetenskapsakademien. Han var i Uppsala aktiv i Kungliga vetenskapssocieteten och i många år inom ledningen av Kungliga Vetenskapssamhället.
Carl Nordling var en finurlig och eftertänksam person med en lågmäld värmländsk framtoning. Han var en mycket uppskattad mentor för många av universitetets yngre forskarkolleger. På ett mycket uppskattat pedagogiskt sätt förklarade han för UNT:s läsare bakgrunden till det årliga Nobelpriset i fysik under en rad år.