Carl-Gustaf Ribbing var född som näst yngst av fem syskon. Efter studentexamen i Linköping 1961 kom han till Uppsala där han bodde och var verksam resten av livet.
Han blev en i den grupp av forskare som under ledning av professor Olof Beckman under 60- och 70-talen kom att sätta Uppsala universitet på kartan inom området fasta tillståndets fysik, inom vilket han också blev fortsatt verksam till sin död.
I början på 70-talet var han gästforskare vid Stanforduniversitetet i USA och disputerade 1973 på en avhandling om elektronstrukturen hos kristallint och amorft germanium. De amorfa materialen var då nya. Han initierade forskningen om materialoptik med applikationen energieffektiva ytor för bland annat fönster och solfångare.
Han belönades med ABB:s Gunnar Engströms pris för utveckling av beläggningar på elektriska isolatorer. Genom sin spontana nyfikenhet och förmåga att ställa de rätta frågorna var han en god handledare och inspiratör. Energifrågor blev det område som tidigt kom att intressera honom både som forskare och debattör, särskilt frågan om klimatets utveckling genom sitt engagemang inom det s.k. Stockholmsinitiativet.
Under 90-talet knöts han på deltid till Totalförsvarets forskningsinstitut, dåvarande FOA, för utveckling av nya material och beläggningar. Arbetet var förlagt till Ursvik och senare till Linköping där han adjungerades som forskningschef.
Förutom att vara en seriös och kompetent forskare var C-G en vänfast kamrat, som man gärna umgicks med. Man hade alltid trevligt i hans sällskap vilka ämnen man än samtalade om, fysik, naturvetenskap i allmänhet, politik eller andra aktuella frågor. För oss är det en stor förlust att han inte längre finns bland oss.